Recension

Den rödhåriga kvinnanKittlande och angelägen läsning från Nobelpristagare

Orhan Pamuks nya roman utspelar sig i den vibrerande skärningspunkten mellan öst och väst, mellan tradition och det moderna. Det är en både kittlande och angelägen idéhistorisk utflykt, skriver Marit Furn.

Marit Furn
Publicerad
Annons

En sommar på 1980-talet, på landsbygden utanför Istanbul, gräver mäster Mahmut och hans unge lärling Cem en brunn. För var dag når de allt djupare ner i jorden, utan att finna något vatten. I stället antar själva grävandet en i det närmaste mytologisk form. Sökandet efter underjordiska källor blandas med de uråldriga legender som mäster Mahmut berättar om kvällarna, och hos lärlingen slår historien om Oidipus och dennes persiska motsvarigheter Rostam och Sohrab an en särskild sträng. Myterna om hur söner ovetande dödar sina fäder och fäder ovetande dödar sina söner tycks tala just till honom.

Även 35 år senare, när Istanbuls bebyggelse expanderat långt över samma landsbygd, när brunnar grävs med maskiner på bara några dagar och stadens underjordiska sjöar tömts på både vatten och mystik, är det som om en del av den nu vuxne och framgångsrike Cem alltjämt befinner sig vid brunnen den där sommaren. Fortfarande dras han till tragiska historier om fäder och söner, och fortfarande tänker han på den rödhåriga kvinna som han förälskade sig i, trots att hon var gammal nog att vara hans mor.

Annons
Mer från Startsidan
Annons
Annons