Recension

Glitterscenen. Och flickan hon går i dansen med röda gullbandEtt alldeles eget språk

ÖDESMÄTTAD Utan att vara lättläst har Monika Fagerholm nått en stor publik med sitt musikaliska och känslomässigt närvarande språk. Annina Rabe har läst ”Glitterscenen”, uppföljare till ”Den amerikanska flickan”.

Annina Rabe
Uppdaterad
Publicerad
Annons

Det var nästan så att man kunde höra klonket av tappade hakor, där i Berwaldhallen 2005 när finlandssvenska Monika Fagerholm fick Augustpriset för romanen ”Den amerikanska flickan”. Hon vann över segertippade Klas ­Östergrens ”Gangsters”, en stilistiskt betydligt mer lättillgänglig roman. De som brukar kritisera Augustprisets elektorer för att bara rösta fram den mest lättlästa (och därmed lättsålda) boken fick svälja sina drapor det här året. Monika Fagerholm är en författare som är allt annat än publikfriande. Ändå är hon läst även i bredare kretsar, dyrkad i närmast religiösa termer av sina anhängare, däribland många unga författare. Monika Fagerholm är helt enkelt en författare som överbevisar fördomarna om att ”svår” litteratur endast når ut till ett fåtal.

Så är också ”Glitterscenen” en av de senaste årens mest efterlängtade romaner på svenska. Det har tagit fyra år för Fagerholm att producera denna fri­stående uppföljare till ”Den amerikanska flickan”. Boken skulle ha kommit redan för ett år sedan, men drogs i sista stunden in av författaren själv. I intervjuer har Fagerholm vittnat om kasserade manus och stora problem.

Annons
Mer från Startsidan
Annons
Annons