Recension

Fallet Sally BeauchampInte en sekund överflödig i dramat kring Sally

Ola Johansson
Publicerad
Annons

På 1890-talet korsades ockultism och psykologi hos sanningssökare, ungefär som symbolism och realism gjorde hos teatermakare. Livslögnen, masken, den inre rösten och själens reservlager var på mode och märktes i verk hos Ibsen, Strindberg, Yeats och Freud. Inget var längre givet, det som uttrycktes kunde alltid tolkas som tecken på något annat, jaget var inte längre herre i sitt eget hus.
Fallet Sally Beauchamp är ett klockrent exempel på denna yttre teater av ett mystiskt inre. Carl-Johan Vallgren bygger sin pjäs på ett dokumenterat fall 1893 där en amerikansk läkare försätter en kvinnlig patient i hypnos, bara för att väcka multipla personligheter till liv hos henne.
Chocken hos doktor Morton handlar inte bara om kvinnans teatrala förvandling, utan också om kvinnligt dekorum. Hon domnar bort som Sally, en hållningslös ung kvinna så när som på det viktorianska snörlivet, och vaknar upp som Christine, en revolterande ståndpunktsfeminist som inte skulle accepteras på långt när än. Scenförändringen lyckas verkligen: det rum som kontrollerats av doktorn sätts fullständigt ur spel när Christine plötsligt utmanar allt han trott och sett. Hela Cecilia Miloccos kropp frigörs i och med metamorfosen: ögonen vässas, rösten riktas, håret far - ja hela attityden trotsar och utmanar omgivningen. Det är mycket skickligt.
Christine avskyr Sally för hennes servilitet. Hon avskyr sin far - och säger det till honom - för att han slår de svarta och springer på horhus. Hon avskyr sin mor för att hon accepterar det. Hon smädar prästen som kommer för att driva ut hennes livsande. Den enda hon gillar är den svarta tjänstekvinnan på gården, som vet exakt vad som pågår bakom de småborgerliga och kvasireligiösa fasaderna.
Det är detta föreställningen handlar om: en patologisk anomali frigör plötsligt en rad förborgade och
tabubelagda sanningar i kvinnans och samhällets förkvävda livsvillkor.
I den våldsamma urladdningen får Carl-Johan Vallgren utlopp för sitt strindbergska temperament, som också märkts i hans romaner. ”Fallet Sally Beauchamp” är Vallgrens första pjäs, först framförd som radioteater i Anna Azcárates regi och nu uppförd på scen med samma regissör. Föreställningen lyckas eftersom Azcárates förstärker och ger dynamik åt radioteaterns dramaturgiska succession.

En skicklig trio på kontrabas, fiol och dragspel kommenterar spelet med ömsom sträva stämningsdrag och ömsom hetsiga repetitioner à la Philip Glass. En drivande berättare (Johan Rönneblom) gör scenbytena tajta. Det finns på det hela taget en självklar riktning i ensemblespelet och inte en sekund känns överflödig.
Problemet är att man lägger in en paus, som bryter kammarspelets förtätade brännpunkt. Andra akten känns därför inte lika angelägen, även om teman trappas upp ytterligare. Det är här kyrkan mobiliserar och folk attackerar kliniken i Philadelphia. Morton förlorar sin familj efter rykten om en romans med den ideologiskt och sexuellt emanciperade kvinnan. ”Hela världen har blivit galen!”, vrålar han.
Christine flyr och återfinns senare på en bordell i New York - nu som Marble Beauchamp. Efter en avslutande hypnos blir hon åter Sally, men ett förstulet leende mot publiken avslöjar vad som komma skall och varthän världen fortfarande är på väg.

Annons
Mer från Startsidan
Annons
Annons