Recension
André Brink politisk av nödvändighet
SYDAFRIKA. En av apartheids hårdaste motståndare är idag en skarp kritiker av ANC:s enpartisträvanden. André Brink har skrivit den självbiografi han svurit att aldrig skriva, och det är en bok flödande rik på iakttagelser.
I slutet av sin memoarbok ”Skiljevägar” skriver André Brink att han svurit att aldrig skriva sin självbiografi. Han uppfattade genren som konstlad och självupptagen. Men André Brink sviker sitt löfte, och hans memoarbok är varken konstlad eller självupptagen. Tonen är uppriktig, och André Brink balanserar det privata mot det offentliga med integritet. Politiken och konsten ger boken dess brännpunkter. Men det var inte självklart att André Brink skulle bli en av apartheidsystemets hårdaste litterära kritiker. Hans far var domare och sträng i sin reformerta övertygelse. André Brink delade också familjens nationalism upp i studentåren, men en vistelse i Paris 1959–60 radikaliserade honom.
Där fördjupade han läsningen av Camus och existentialisterna och upptäckte det absurda dramat. Algerietkriget pågick, och det var också från Paris som Brink såg Sharpeville-massakern. Han skriver att avståndet gjorde honom mer klarsynt.