Analys
”Finalfältet som taget ur italiensk underhållnings-tv”
”Berlusconi ringde och ville ha tillbaka sina kvinnoideal” hade någon med stora bokstäver skrivit tvärs över affischen av den brunbrända bikinikropp som H&M fick så mycket pisk för häromveckan. I lördagskväll ringde han inte alls. Av alla de 42 länder som röstade i årets upplaga av Eurovision song contest var Italien det enda som inte gav Sverige poäng.
Okej, man kan spräcka argumentet med att fastslå att Italien gav sin tolva till Albaniens dreadsdonna Suus, som väl hamnar en bra bit från den forne premiärministerns ”velinas” – tv-värdinnor. Ändock, håll med om att finalstartfältet var som taget ur den italienska underhållnings-tv som Erik Gandini gjorde oss bekanta med i dokumentären Videocracy. Greklands Eleftheria Eleftheriou åmade sig igenom sin Aphrodisiac, Ivi Adamou framförde La la love i en hudfärgad konståkningsstass 140 centilong och azerbajdzjanska Sabina Babayevas läppar var så sönderpumpade av restylane att det var ett under att hon ens kunde ta en ton. Några brödbakande urmödrar på det och sagan om horan och madonnan berättades än en gång på bästa sändningstid.
Nu har Loreen framför allt sin övermänskliga röst och Thomas G:sons på riktigt fantastiska låt att tacka för att Sverige äntligen kammade hem prisbucklan åt Christer Björkman. Men kan vi inte bestämma oss för att detta blir inledningen till att accessoarer som anknäbb och kläder i frimärksstorlek bannlyses även i schlagervärlden? När vi ändå har storskoveln i näven gräver vi också ner sjungande tvillingpar, alla programledare utom Lill Lindfors och i princip samtliga stylister. VEM klädde ut danska Soluna Samay till Efraim Långstrump och gav Jay Z:s överblivna paltor till hennes cellist? Samma person som satte ögonbindel på litauiska Donny Montell för att FÖRTYDLIGA att hans låt hette Love is blind?