Lars Nystedt:Det tog tid att få världens klockor att gå i takt

När tågens avgångar krävde en enhetlig tideräkning arbetades en global zonindelning fram. Frankrike förlorade slaget om tidens nollpunkt, och när fransmännen 1910 anslöt sig till Greenwichtid definierades den surt som nio minuter och 21 sekunder före Paristid.

Lars Nystedt
Publicerad
Annons

Solen är - och har alltid varit - vår fundamentala klocka. Genom sitt uppdykande på morgonen väcker den naturen till en ny dag. Med sitt högsta läge på himlen anger den middagstiden och med sitt försvinnande slutligen talar den om att dygnets aktiva del är avslutad, även om människan med sin möjlighet till artificiellt ljus inte längre behöver följa solens anvisningar.
Emellertid är inte solen så konstant i sin lunk runt jorden som man skulle kunna tro. Soldygnen (definierade som tiden från att solen står rakt i söder tills att den gör så nästa gång) är inte alls lika långa. Detta beror bland annat på att jordens bana runt solen inte är en perfekt cirkel utan svagt ellipsformad. Det längsta dygnet på året är faktiskt fyrtio sekunder längre än det kortaste.
Detta gör att man har definierat en så kallad medelsol, som visserligen inte skiner på himlen, men som vandrar i precis samma takt runt jorden året om och definierar en ”medelsoltid”. Ibland går medelsolen före den sanna solen, ibland efter. Men om man
går över till medelsoltid behöver man inte rucka klockorna varje dygn på grund av att de är jämnare i sin gång än solen! Skillnaden mellan sann soltid och medelsoltid kallas för ”tidsekvationen” och utgör som mest 15 minuter. Det är oerhört märkligt att tidsekvationen var känd redan för antikens astronomer med deras relativt primitiva instrument. Men astronomen Ptolemaios på 100-talet e Kr omnämner den i sitt stora verk ”Almagest”. Övergången till medelsoltid skedde under 1800-talet: i London redan 1792, i Paris 1816 och i Stockholm först 1841.

Annons
Mer från Startsidan
Annons
Annons