Recension

Flirting with distasterFlirting with distaster

Uppdaterad
Publicerad
Annons

Det är egentligen bara Jill Johnsons lite för perfekta, fylliga röst som hindrar mycket av materialet på Flirting with distaster från att vara något Ryan Adams skulle kunna klämma ur sig. Merparten skulle passa utmärkt som soundtrack till en film om en ensam tjej som åker väldigt mycket bil i den amerikanska öknen – företrädelsevis nedcabbat. Med tanke på att skivans tempo för det mesta är inställt på tryckare, så hade ett par spår med fördel kunnat få stryka på foten. Men annars är Jills åttonde album en kompetent samling loungecountrylåtar med både hjärta och snygg radiokaraktär.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons