Gallego låter sig inte knäckas
Han växte upp svårt handikappad, föräldralös och utlämnad åt vuxnas grymhet. Men han bara vägrade att låta sig knäckas. Sverigeaktuella Ruben Gallego visar att livsviljan är större än allt.
”Om du varken har armar eller ben, och dessutom föddes till den här världen som föräldralös - då är det avgjort. Du är dömd att vara en hjälte så länge du lever. Eller dra ditt sista andetag.” Så inleds Sverigeaktuella Ruben Gallegos självbiografiska roman Vitt på svart. Den handlar om hans i det närmaste ofattbart grymma uppväxt på olika barnhem i Sovjetunionen.
Ruben Gallego föddes 1968 på den sovjetiska nomenklaturans sjukhus i Moskva som barnbarn till det spanska kommunistpartiets dåvarande generalsekreterare Ignacio Gallego. Hans tvillingbror dog vid födseln och Ruben föddes svårt handikappad med en cp-skada. Efter att ha bott de första 1,5 åren av sitt liv på ett specialsjukhus med sin mamma fördes han till ett barnhem. Mamma Aurora fick senare höra att han dött, men på barnhemmet sa de att hans mamma inte ville ha honom och därför lämnat bort honom.
Handikapp var något som det inte skulle pratas om och något som inte fick synas i det sovjetiska samhället. Handikappade och utvecklingsstörda barn
lämnades bort till institutioner där det enligt Gallego rådde vidriga förhållanden, inte bara när det gällde mat och lokaler.
Sköterskorna på barnhemmet sa till Ruben att det egentligen var bäst för honom och för samhället om han dog. Men eftersom han levde i det bästa landet i världen hade han tur som fick mat, husrum och en utbildning. I det kapitalistiska USA avrättades nämligen alla handikappade med en giftspruta, fick Ruben veta.