Recension
Praktverk om staden utanför
Det är märkligt hur ords och begrepps klang och innebörd förändras över tiden. En gång i världen var det helt acceptabelt att tala om ”den svenska rasen” eller den ”engelska” dito - även om man till skillnad från diverse rasbiologer egentligen menade ”folket”. I dag torde väl bara extremister av olika slag orera om ”vår ras”. Även om det funnes - och det finns seriösa forskare som hävdar det - genetiska skillnader mellan olika ”folkslag” så torde få våga påstå det.
Jag tänker också på ordet ”förort”. En gång, när det svenska välfärdsprojektet hade kvar sin fräschör och sitt internationella renommé var det ett honnörsord. Svenskarna byggde förorter med luft och ljus och till Vällingby i Stockholm vallfärdade under 50-talet arkitekter och stadsplanerare från hela världen. Här skulle inte bara ätas och sovas, här skulle också arbetas och shoppas i centrum. Riktigt så blev det som
bekant inte, även om tanken var god. En stor del av invånarna tog ändå tunnelbanan eller bilen till arbetsplatsen i city.
I dag har ordet förort en närmast negativ, ibland traumatiserad klang. För många människor förknippas förorten med det så kallade miljonprogrammets sterila betonglador, så där slummässigt utslängda på fälten kan man tänka, men i själva verket resultatet av noggrant uttänkta idéer. Nu tänker jag inte på ”trädgårdsstäder” eller ”villastäder”, de spelade och spelar i en annan liga, utan just kasernarkitektur i Tensta och Rinkeby eller i Malmös Rosengård. Alla dessa förorter var ett resultat av att storstäderna hastigt expanderade genom intern och extern invandring.
För ”förorten” har jag en kluven känsla. Många gånger har jag känt ett styng av avund när jag talat med människor som haft kvar en bit Sörgårdskänsla inför barndomsmiljön, en längtan till ursprunget i Småland eller i Värmland. Själv är jag uppväxt i söderförorten Bandhagen, så mycket stockholmskt 50-tal det kan bli.
Var det då ett dåligt ställe att växa upp på? Nej, knappast, även om stadsdelen ibland kallades ”Bandithagen” - men då skall man komma ihåg att dåtidens söderförorters sociala problem var ytterst små om man jämför med till exempel Botkyrkas. Ändå är det mig en fjärran värld. Visserligen var lägenheterna små och lyhörda, men standarden med internationella mått mätt var hög och vi omgavs av skogar och fält, bäckar och träsk där vi kunde bygga flottar. Den väldiga 70-talsexpansionen var på 50-talet och under det tidiga 60-talet långt borta. Alltså ändå en fjärran värld. När vår mor hade dött och vi tömde hennes - en gång också min - lägenhet sade jag till mina syskon: hit kommer jag aldrig mer. Och dit har jag aldrig kommit mer. Förorten förknippar jag med ett slags existentiell ensamhet, sant eller icke.
Fast jag återser barndomens Bandhagen i ett nyutkommet praktverk, med Göran Söderström som huvudredaktör: Stockholm utanför tullarna. Nittiosju stadsdelar i ytterstaden. Begreppet ”tullarna” hänger ju samman
med de redan på 1800-talet avskaffade tullarna för införsel från den omgivande landsbygden till staden, men hänger kvar som ett begrepp som avser utanför själva stadens hank och stör. Här har en lång rad skribenter, ingen nämnd och ingen glömd, presenterat förorter från Aspudden till Äppelviken och här möter vi också de senaste tillskotten till förortsbebyggelsen, som Södra Hammarbyhamnen, vilken väl är en sorts hybrid mellan förort och innerstadsstadsdel.
På en flygbild ser jag att man på ett av fälten strax utanför Bandhagens länge sovande centrum (det var till Högdalen man gick för att handla) byggt ett nytt bostadsområde av det eklektiska slag som väl Skarpnäcksfältet var först med att presentera: olika höjd på husen, allehanda vinklar och vrår, skrymslen och underfundiga hörn. Alltså långt ifrån den planerade konformitet som präglade allt från Hammarbyhöjdens lamellhus till våra egna längor i Bandhagen, för att inte tala om miljonprogrammets dystra kaserner. Men se där! Bandhagen lever upp igen,
och kanske skulle jag ta en promenad med jycken bland stenarna där barn jag lekt.