Recension
Suverän detaljkänsla
I sin femte film har Wes Anderson försökt bli lite allvarligare. Skildringen om tre bröders ”andliga resa” på ett tåg i Indien lyckas dock inte gräva så djupt, däremot är det här Andersons snyggaste film hittills.
Wes Andersons filmer beskrivs gärna som dockhus: Hans karaktärer bygger upp små världar att spela upp sina liv i, skyddade från den stora världen och dess besvikelser. I Darjeeling Limited är dockhuset ett tåg med samma namn. De tre bröderna Peter (Brody), Jack (Schwartzman) och Francis (Wilson) som inte talat med varandra sedan sin fars död, träffas i Indien för att på Francis uppmaning ”bli bröder på riktigt”. Bröderna bordar tåget, fyllt av quirky indier, och försöker bena ut sin relation.
Grundhistorien är så klassikt kolonialunken som den låter: vita män med livskriser åker till Indien för att göra en ”andlig resa”. Om Anderson driver med detta eller inte är svårt att veta, i vilket fall ger det karaktärernas utveckling en klyschig prägel – som när den motvilligt blivande pappan Peter får en omvälvande incident med en indisk pojke i famnen. Det är långt ifrån den känslomässiga intensiteten i filmens snygga prolog (förklädd till kortfilm), där det slår gnistor mellan Jack och hans ex (Natalie Portman) när de träffas på ett hotellrum i Paris. Sekvensen överskuggar den ytliga skildringen av brödernas relation många gånger om.