Kurdiska barder höll språket vid liv
Kurdiska barder, dengbêj, är som en blandning mellan rappare och Homeros. Med sina episka sånger höll de det kurdiska språket vid liv under alla årtionden som det var totalförbjudet i Turkiet. I ett land, som nu står på randen till nya inbördesstrider, hyllas de av kurderna för sin kulturgärning.
DIYARBAKIR. Vi går genom Diyarbakirs stenlagda gränder och följer skyltar som pekar mot Dengbêj Evi, bardernas hus, eller Mala Dengbêja som det heter på kurdiska. Bakom en mur av svart basalt ligger en innergård, där kurdiska män sitter vid sina teglas i väntan på att det ska bli deras tur att framföra sina långa berättande solosånger à capella.
Det är i många fall grånade män i keps och mustasch. Men även en kvinnlig dengbêj, Felenaz, dyker upp i kretsen. De är alla traditionsbärare och har en särskild plats i kurdernas hjärtan.
Dessa barder höll kurdiskan levande under alla de år som det var förbjudet, ja till och med straffbart, att använda sig av detta språk i Turkiet.