Homo i high school utan problem
Ibland bara måste man” är en rolig och romantisk bok om två killar som blir himlastormande kära i varandra. Punkt. Det är ingen problematisk komma ut-bok eller skildring av utanförskap. Här finns varken aids eller trauman. Och det är en av de finaste kärleksromanerna som finns för unga.
**Det är som att den amerikanska författaren David Levithan har tecknat upp sin drömtillvaro i den här boken. I det lilla samhället där huvudpersonerna bor finns det inga normer kring kön eller sexualitet.
Det är ingen som höjer ett enda ögonbryn kring hur man ser ut, vem man blir kär i, eller tycker det är det minsta konstigt att quarterbacken är en skitstor, supersnygg transa som heter Infinite Darlene. Alla bara är som de är i ”Ibland bara måste man”, utan att det ifrågasätts. Och det är fantastiskt.
Och resten är lite som en enda lång high school-karamell, med allt man gillar från en klassisk high school-film nedstoppat i en bok, förpackat med ett glassigt snöre runt. Här finns humorn, de roliga kompisgängen med intern jargong, skolfesterna med teman, nattliga bilfärder till musik, stora känslor, roliga dialoger, romantiska scener och mysiga detaljer.
Jag tycker också att det är rätt uppfriskande att huvudpersonen Paul är en rätt vanlig, småtrist, inte så snygg, och på gränsen till irriterande person. Som ändå lyckas få folk att falla som furor runt omkring honom.
I David Levithans värld får man alltså inte bara vara bög, utan också alldaglig, utan att det är något hinder. Lyckokänslan efter att jag hade läst den här boken höll i sig i flera veckor.