Recension

Andra liv än mitt egetGäckad av de goda

DOKUMENTÄR Emmanuel Carrère möter den ena fantastiska människan efter den andra i en sorts flykt från sin egen självupptagenhet. Trots det ärliga uppsåtet lyckas han ställa sig själv i vägen, skriver Fabian Kastner.

Uppdaterad
Publicerad
Emmanuel Carrère (född i Paris 1957) debuterade 1982 med en bok om Werner Herzog. Som regissör har han bland annat filmatiserat sin egen roman ”Mustachen”.

Emmanuel Carrère (född i Paris 1957) debuterade 1982 med en bok om Werner Herzog. Som regissör har han bland annat filmatiserat sin egen roman ”Mustachen”.

Foto: JUREK HOLZER/SCANPIX
Annons

Författare som ansätts av tvivel på sig själva och litteraturen drömmer inte sällan om att överge skrivandet och slå upp en liten verkstad, göra något med händerna. Laga cykelpunkteringar, snickra ett bord... Denna längtan efter att göra sig nyttig, sluta vara så förbannat självupptagen, var påtaglig också i Emmanuel Carrères självbiografiska ”En rysk roman” (på svenska 2009). Jag minns den som en extremt självutlämnande, extremt egocentrisk historia, full av självförakt och tvivel. ”Jag mår dåligt, jag avskyr mig själv, jag njuter av att avsky mig själv”, hette det där. Man kan förstå att det gjorde honom trött på sig själv. ”Nu får det vara slut, nu går jag över till annan verksamhet. Jag går ut i världen, till de andra, till livet.”

I ”Andra liv än mitt eget” (fint översatt av Kristoffer Leandoer) har han tagit steget. Den nya boken är en renodlad dokumentärroman, kliniskt fri från fantasi, dramaturgi, konstgrepp och fiktionslekar. ”Allt är sant”, försäkrar Carrère med något saligt i rösten. Jagets sanning är ingen sanning. Verkligheten är de andra. De nyttiga människorna, verklighetens folk. Deras liv. Deras sorger och lidanden.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons