Recension

... och älven rev tidigt den vårenSexåring lånar tankarna från sin 60-åriga skapare

Publicerad
Annons

Boktiteln är fyndig. Märta Dixelius har hittat en fungerande metafor för händelserna den vår på 1950-talet då Umeälven slet med sig isflak och snömassor i en onormalt tidig islossning. Visserligen får läsaren inte veta att det är just Umeälven som river men närheten till mentalsjukhuset Furudalen (Umedalen) ger nyckeln. Den våren händer också mycket i jagberättaren Violas liv. Hon är sex år och skickas mot sin vilja till skolmognadsprov. Som hon –tyvärr – klarar. Inte ens när hon, också mot sin vilja, demonstrerar sin barnslighet genom att kissa på sig där hon står på älvbrinken och följer den dramatiska islossningen slipper hon den fruktade skolan.

Märta Dixelius visar upp ett sensuellt språk i sin debutroman. Synkretismerna frodas. Hon skriver om ”den rädda lukten av varm urin”, ”den sötvarma sovdoften”, om en ”klar bioröst”, och om en mentalsjuks ”gammkungleende”. Men emellanåt känns attributen slitna, särskilt när de travas på hög: ”hon... strök med långa smala händer den blonda krusiga luggen från sina stora blå ögon”. Då är sentimentaliteten inte långt borta.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons