Minns det tydligt än i dag: feberfrossan, illamåendet, muskelsmärtan. Den osannolika tröttheten. Läkarnas förtvivlade jakt på svar, vilket konstigt virus hade jag fått i Rwanda mitt under det blodiga folkmordet?
De noggranna schweizarna tog hundratals tester, och ville inte behandla innan diagnosen var klar. I (pre-ebola) Afrika hade läkarna troligen agerat snabbare. En europé som tio dagar efter besök i Centralafrika fick skyhög feber och rasande ont i kroppen kunde bara ha en åkomma: malaria. Behandling skulle ha satts in omedelbart, och besparat mig mycket lidande. Nu dröjde medicineringen mot den värsta malariaformen, men till sist blev jag frisk och överlevde både malarian och rapporteringen från massakrer, svält och flyktingkaos.