Det heliga landet flämtar efter frihet
JERUSALEM. Besattheten av det förflutna håller det heliga landet i ett strupgrepp. Ylva Eggehorn besöker två författarfestivaler, en israelisk och en palestinsk, och kastas mellan hopp och förtvivlan.
När taxibussen svänger nerför backen vid Damaskusporten och sätter kurs mot flyget i Tel Aviv börjar jag gråta. En vecka i Jerusalem och på Västbanken, och jag har besökt två författarfestivaler, en palestinsk och en israelisk. Jag är ilsken, upprorisk och uppriven som när man tvingats tillbringa en hektisk vecka med besvärliga släktingar.
Det värsta är nog bråten, förfulningen, arkitekturen och förvirringen i Jerusalem, den stad jag besökte första gången som 20-åring. Överallt byggnadsställningar, rivningsvirke, uppbrutna trottoarer (det ska bli spårvagnstrafik här), plank, maskiner, taggtråd, sopor, omkullvälta cyklar, markskivor, skräp, kaos. Institutioner byggs i en monumental stil med fyrkantiga kolonner och överdimensionerade öppna platser utanför.