Recension
Solitt och stabilt – men överraskningarna saknas
Det finns oerhörda – och underskattade – fördelar med att som textförfattare ha engelskan som sitt andraspråk. Så har det förstås verkligen inte alltid varit. Men Nina Persson, tillsammans med Björk, tillhör en generation som självsäkert utvecklade en egen engelska som de modigt applicerade på sin musik. De fann formuleringar och uttryck som öppnade dörren för helt nya sätt att våga använda detta popmusikens universella språk.
Det var inte längre tal om att automatiskt utstå slentrianmässiga dissar för sin undermåliga engelska i amerikansk eller brittisk press. Tvärtom. Den var inte ett dugg undermålig, bara annorlunda, till och med nyskapande. Likt Joseph Conrad ett sekel före dem bidrog Persson och Gudmunsdóttir till att göra ett främmande språk till ett eget instrument som, ofta imponerande infallsrikt poetiskt, gjorde saker med ett språk som hade fastnat i gamla hjulspår.