Prästen som tar sikte på vargen

När Tomas Brynils för 25 år sedan fick höra att vargar siktats i Värmland för första gången på decennier blev han begeistrad.

–Jag tyckte det var jättespännande, det var härligt, det var som det ska vara. Så jag vet precis hur stockholmarna känner det när de tycker det är toppen att höra vargarna yla.

Idag har han tänkt om. Med fyra vargrevir i skogarna runt Äppelbo intill Västerdalälven känner han att livsstilen på landsbygden är hotad.

Tomas Brynils är ordförande i Äppelbo jaktvårdskrets, han är fäbodbrukare tillsammans med hustrun Bibi och har främst kor och får. Han är också kyrkoherde i Äppelbo församling. Det i glesbygden så vanligt förekommande mångsyssleriet omfattar alltså även prästen.

Han har kommit att bli talesman för de bybor som inte vill ha varg i skogen. Det finns också gott om lodjur och björn i trakten, men dessa kan folk fördra. Trots återkommande tillbud, senast i Orsa förra veckan då en skogs­arbetare skadades av en björn som väckts av röjsågens buller, är skallet mot björn betydligt försiktigare. Det är vargen som sätter sinnena i brand. Den förstör jakten, den tar jakthundar, den river boskap och den skapar allmän otrygghet. Argumenten känns igen från andra delar av Glesbygdssverige.

I över ett halvsekel var större delen av det svenska skogslandskapet i det närmaste tomt på stora rovdjur. Järven och björnen var undanträngda till fjälltrakterna, där de visserligen inte var välkomna bland renskötarna, men inte störde någon annan. Lodjuret förde en skuggtillvaro där stammen har varierat i antal. Vargen sågs bara enstaka gånger längst upp i norr. Den fridlystes 1966.

Den här perioden sammanföll med de svenska välfärdsåren och skapandet av folkhemmet. Välståndet växte i takt med utarmningen av skogslänens naturvärden. Älvarna byggdes ut, skogen kalhöggs, malmen exploaterades och flyttlassen gick mot städerna vid kusten och i södra Sverige.

Men de som bodde kvar hade i varje fall mycket skog kvar att jaga, fiska och plocka bär i.

Älgstammen växte sig allt starkare och älgjakten blev årets stora händelse för många, en hållpunkt att relatera till, ungefär som julen. Toppåret 1982 sköts 174000 älgar, mot dagens 90000, och somliga jaktlag klagade till och med över att de hade svårt att ta hand om den stora tilldelningen av älg.

In på scenen trädde då de stora rovdjuren, främst björn men också varg, i allt större antal. Plötsligt var den naturnära livsstilen på landet hotad. Människan fick stifta motvillig bekantskap med en konkurrent från förr – vargen.

I Äppelbo märkte jägarna att hundar försvann spårlöst i samband med jakt och de misstänkte nog vargen men hade inga bevis. Med tiden fick de alla bevis som behövs. I vardagsrummet i prästgården berättar Tomas Brynils livfullt om olika vargincidenter i trakten, hur såväl varg som björn och lodjur har rört sig inne i byn, som har mycket spridd bebyggelse längs älven. Själv fick han 14 får rivna av varg uppe på fäboden Brudskogen. Endast tre kadaver och ett skelett återfanns i den oländiga terrängen och han berättar med viss bitterhet om länsstyrelsens svala attityd när han begärde ersättning för de rivna fåren. Han kände sig ifrågasatt. Hade han skött om sina får på rätt sätt? Hade han över huvud taget haft några får på fäboden?

Även björn har slagit hans får, men Tomas Brynils är inte alls arg på den. Varför? kan man undra.

För det första är Sveriges cirka 200 vargar betydligt rovgirigare än de 3000 björnarna.

–De flesta björnar är dessutom vegetarianer. På våren och försommaren kan de ta älgkalvar, men annars äter de mest bär. Men på många andra håll har man stora problem med björnen – både hemma och på fäbodarna.

Vid sitt fäbodställe någon mil in i skogen från Äppelbo har paret Brynils en björnhona på markerna, men hon har aldrig stört dem.

–Den björnhonan har vi varit väldigt rädda om eftersom hon har hållit alla andra björnar borta från reviret, berättar Tomas Brynils.

Det finns till och med spår som visar hur en björn har gått rakt igenom fårhagen utan att vare sig björn eller får tagit någon större notis om varandra. Han förklarar det med att bytesdjur har en förmåga att läsa av om rovdjuret i fråga är på jakt eller bara vandrar förbi och att den björnen just då levde på blåbär.

Brudskogens fäbod har varit i obruten drift sedan 1600-talet och drivs än idag traditionellt ­genom att boskapen går fritt och betar i skogen, mjölken tas om hand på plats och förädlas till främst ost. De hornlösa fjällkorna tillhör en mycket gammal svensk ras som dessutom är utrotningshotad, eftersom den inte lämpar sig för storskalig mjölkproduktion. Den varg som finns i Sverige är emellertid inte hotad som ras, då det är samma sorts vargar som lever i tusental i Ryssland, konstaterar Tomas Brynils.

Fäboddriften har skapat en art­rikedom i området som kan hänföra besökande botaniker. Så här sammanfattar Bibi Brynils situationen:

–Vi står för biologisk mångfald vad gäller växter, lavar som är ­beroende av gärdsgårdar, fåglar som är beroende av gödslet från djuren, våra egna djur som är ­utrotningshotade arter. Sedan är vi dessutom utrotningshotade själva.

Hennes make framhåller att mjölken från deras kor innehåller höga halter av fettsyran CLA, ett ämne som bland andra kroppsbyggare köper som kosttillskott för att bygga muskler. Fjällkorna på fäboden äter färskt gräs som ger en naturligt hög CLA-halt i mjölken.

–Vår fäbod ligger mitt i den ­senaste etableringens revir. Vi bävar för den kommande sommaren, säger Tomas Brynils.

Jakten är något centralt för många glesbygdsbor, så även i Äppelbo. Tomas Brynils konstaterar att 300 av byns 900 invånare är jägare.

–Vi som bor här har valt det för naturen, inte minst jakten. Det finns ju en jägare i så gott som varje hushåll. Här går man på mark som pappa, farfar och ännu fler generationer jagat på. Jakten sitter så djupt i traditionerna, ja man kan nästan säga att det sitter i generna.

Denna tradition vill han bevara och han tvekar inte att ta debatten. Han har till och med blivit anmäld till biskopen av personer som anser att en kyrkoherde inte ska propagera för utrotningen av en djurart. Biskopen i ­Västerås hade emellertid inget att invända mot sin kyrkoherde i Äppelbo.

Tomas Brynils talar sig varm för livsstilen på landsbygden med närheten till naturen, lägre tempo och glest mellan människorna, som inte ropar på teatrar och krogar, utan är ganska billiga i drift. Han tycker att han har god känsla för församlingsbornas åsikter.

–Eftersom jag själv är jägare har jag en naturlig ingång och, vågar jag påstå, ett förtroende hos folk. Att vi sköter fäboden gör ju också att vi får ett förtroende. Vi lever mitt ibland människorna här.

I brevet till biskopen antyddes att han uppmuntrade till tjuvjakt på varg, en anklagelse som han tillbakavisar med kraft. I fjol fick Äppelbojägarna tillstånd från Naturvårdsverket att skjuta en varg eftersom vargarna tagit fem hundar i Äppelbo under hösten. Tomas Brynils var jaktledare för ett stort antal jägare, som bara väntade på klartecken från tillresta tjänstemän från Viltskadecenter. När allt var klart för jakt nåddes de av beskedet att vargen hittats död, tjuvskjuten. Händelsen upprörde många, då tjuvskytten genom sin handling störde ett förtroendeskapande samarbete mellan jägare och myndigheter.

–Jag vet inte vem som gjorde det, men jag vågar påstå att det inte var en jägare som sköt den vargen. Alla jägare visste att spårarna var hack i häl på vargarna. Vi hade den ju redan i säcken, ­säger Tomas Brynils.

Vargen som ett hot mot boskapsskötsel och jakt är en sak. Men hur är det med människan och vargen? Är vargen farlig för människor? Tomas Brynils sitter tyst en stund.

–Om man tror att vargen tycker att vi människor är något annat än ett bytesdjur, eller ett djur i varje fall, är man ute och cyklar. Alla djur ser alla djur som djur. Vi människor är inte annorlunda. Vargen har respekt för männi­skan, men självklart: människokött går att äta också, fråga björnarna.

Han hävdar att när en population, mängden individer av en art, blir för tät förlorar djuren sin skygghet och söker andra byten än vad den normalt föredrar. Han ger exempel på vargar som ­attackerat människor i Ryssland, Indien och Nordamerika.

**Men ska inte en präst vända den andra kinden till, som det står i Bibeln?
**
–Det handlar inte om det. Vi måste leva i den här naturen, i skapelsen om du vill det, som alla andra. Men trots allt måste vi människor förvalta det hela. Vi får inte vara så dumma att vi bara tycker skit om människor.