KrönikaHagamannen
Fredagen den 16 juni 2006 satt han framför mig. ”Röd om kinderna som en pojke som kallats in till rektorn men inte förstår varför”, skrev jag efteråt här i SvD. Rättegången mot den så kallade Hagamannen inleddes i säkerhetssalen på polishuset i Umeå, några månader senare föll domen – och i veckan hade han avtjänat två tredjedelar av det utmätta fängelsestraffet.
Genom sommarens nyhetsrapportering har frigivningen rullat som en växande lavinfara. Frågan har ekat: Hur kan en serievåldtäktsman, som fortfarande anses höggradigt riskbenägen, släppas fri? Svaret har varit enkelt: Lagen säger så. Och i Umeå, där barnen en gång lekte Hagamannen på dagis, är kvinnor rädda. Igen.