Hellströms klassresa kom för sent
REVANSCH. Gustaf Hellströms konstnärlighet stod inte högt i kurs hos släkten. Bröderna hade gjort karriär och klassresa, men när Gustaf valdes in i Svenska Akademien var fadern redan död. Antologin ”Det var ingen tjusande idyll” är en bildande bok om en läsvärd författare.
Vem älskar Gustaf Hellström? Tveklöst räknas han till klassikerna, men också beläst folk är ofta okunniga om hans produktion. ”Snörmakare Lekholm får en idé” känner de flesta till, men kanske snarare på grund av den fyndiga titeln än för att de egentligen läst den. I litteraturhistorien är dock Hellströms klassikerstatus tydlig. Han ägnas ordentligt utrymme i Lönnroth-Delblancs ”Den svenska litteraturen” från 1980-talet, och i den alldeles nyreviderade upplagan av Olsson-Algulins ”Litteraturens historia i Sverige” får han ungefär en spalt – alltså lika mycket som Hjalmar Bergman. Ändå hör Bergman till de levande författarna, medan Hellström till stor del förvisats till den litterära skattkammare, där portarna tycks så väl tillslutna att man kan undra om det rör sig om en skräpkammare.