”De satte elkablar på mina blöta fingrar”

UTBLICK Det är en mardröm att befinna sig på Avdelning 235 i Damaskus, ett av Syriens mest ökända förhörscentrum. I en unik text berättar Qassem Golani om kvinnliga fångar som suttit i den syriska underrättelsetjänstens celler.

Uppdaterad
Publicerad
Fredagsdemonstration i Daraa, innan syrisk militär belägrade staden.

Fredagsdemonstration i Daraa, innan syrisk militär belägrade staden.

Foto: QASSEM GOLANI
Demonstration i Turkiet mot regimen i Syrien.

Demonstration i Turkiet mot regimen i Syrien.

Foto: REUTERS
Syriens president Bashar al-Assad.

Syriens president Bashar al-Assad.

Annons

DAMASKUS Den mörka bläckskriften på cementväggen ser ut att vara relativt färsk: ”Snälla Gud, låt mig dö. Snälla Gud… Jag har varit här i 18 månader och jag vet inget om min familj. Snälla Gud, låt mig dö, men ha förbarmande över min mor”.

Orden tillhör en fånge som tidigare suttit i cellen, någon av de hundratals eller tusentals fångar som förts in i säkerhetstjänstens förvar. Många för att aldrig någonsin komma ut igen. I ett annat hörn av rummets nedre vägg finns en prydligt uppritad tabell för att hålla koll på de dagar som tycks ha förflutit in i evigheten. Tio månader om man räknar varje symbol. Väggarna i cellen är gråmålade och saknar såväl fönster som ventilationstrummor och de skriker av hopplösheten som bor här. Den kvävande heta luften står fullständigt stilla, de bländande kalla lysrören som aldrig släcks och så övervakningskameran som hänger från taket tar upp varenda rörelse och ord i rummet.

Annons
Mer från Startsidan
Annons
Annons