Recension
Provencalska minnen att älska
Ur sin barndom på 1920-talet i den provencalska staden Manosque har Pierre Magnan hinkat upp den ena fantasieggande historien efter den andra. Berättelsen om hans farmors mor som dog när hon klev ur sängen är en av de mest fascinerande. Hon som inte ens hann sätta foten på golvet utan blev sittande tills författarens far kom hem och fann henne likstel. Då tog han livtag på henne, knäckte hennes ben, ett efter ett, la henne till slut på sängen, ”död på ett anständigt sätt”. Författaren kan fortfarande höra hennes skelett knäckas som gamla vinstockar.
Men ”Kyndelälskaren” är också en poetisk diskussion om minnets tillförlitlighet och om diktens förhållande till ”verkligheten”, om nu en sådan finns. Det lär ju vara så att en betraktare av ”verkligheten” förändrar den genom sitt betraktande. ”Inför mitt jag från den tiden är jag lika obunden som inför en romangestalt”, skriver Magnan. ”Jag granskar det ögonblick som jag fotograferat i mitt minne”, skriver han också. Men minnet är inte fotografiskt, ännu mindre än betraktandet. Även de visioner som gav näring åt författarens drömmar härstammade till stor del från sådant som förblev okänt för honom. Som salarna bakom den mäktiga klosterporten på Rue d’Aubettes backkrön.