Joakim Molander:Strafftänkandet har vänt ryggen åt moralen

Varför straffar vi egentligen? Med sekulariseringen försköts straffrätten från en teologiskt inspirerad rättvisemoral till en socialetik i samhällsnyttans tjänst. Därmed uppstod också ett vanskligt avstånd mellan straffsystemet och våra vardagliga moraliska reaktioner.

Publicerad
Annons

I debatten om dödsstraff framförs ofta argumentet att samhället agerar moraliskt förkastligt då det själv utför en handling som den i andra sammanhang starkt fördömer. Vad som sällan diskuteras är att samma argumentation skulle kunna tillämpas för praktiskt taget alla former av straff. När samhället straffar genom att fängsla någon eller utkräva böter så gör det ju något som under andra omständigheter skulle betraktas som moraliskt klandervärt. Hur kan ett sådant agerande rättfärdigas? Vad motiverar bruket av sådana maktmedel? Det här är förvirrande frågor eftersom de ifrågasätter grunden för vårt rättstänkande. Samtidigt är några av de svar som ofta framförs - som att straffet är ett nödvändigt ont eller att vi inte alls borde straffa utan i stället tvångsvårda brottslingar - knappast mindre förvirrande. Vilka argument och begrepp i den västerländska kulturen har använts och används för att motivera bruket av straff. Redan i Gamla Testamentet formuleras vedergällningens princip - ett öga för ett öga, en tand för en tand. Det är viktigt att förstå att den principen inte är ett uttryck för primitiv hämndlystnad. I stället ska den ses som en förmaning till besinning inför en oförrätt. Det förtjänar här att noteras att vedergällningen är besläktad begreppet ”att återgälda”. En sak som förenar dessa begrepp är att det är en moralisk eller ekonomisk skuld som ska vedergällas eller återgäldas. Straffet kan alltså ses som återbetalningen av en skuld, och betalningen ska då stå i proportion till skulden. Det vedergällande (eller det retributiva) straffet kan också ses som ett känslomässigt uttryck för människors bestörtning och vrede inför vad brottslingen gjort. Straffet kan sålunda betraktas som en moralisk reaktion, och det är då centralt att reaktionen är passande i förhållande till det som den är reaktion på. Enligt vedergällningens logik vore det lika obegripligt att förmana en våldtäktsman med att säga ”Det där var verkligen inte snällt. Jag hoppas sannerligen att du inte gör om det!”, som att inte utdöma straff som motsvarar allvaret i de brott som begåtts. Det retributiva straffet är alltså ett sätt att uttrycka hur vi uppfattat oförrätten. Strängheten i straffet ställer oförrätten i sitt rätta ljus. Tyvärr tenderar vi människor ofta att vara överdrivet moraliserande i våra fördömanden av den som begått fel. Vi kan också vara skoningslösa mot illgärningsmän. Därför är det, för att riktigt förstå vedergällningsprincipen, viktigt att skilja mellan vedergällning och hämnd. De grymma och osympatiska uttrycken för vår vrede skulle vi kunna kalla för hämndaktioner, de mer passande och balanserade för vedergällning. Det retributiva straffet ska vara balanserat och bygger därför på att domaren genom ett passande straff uttrycker sin empati både med brottsoffer och brottsling. Hur kan straffet vara ett uttryck för empati med brottslingen? Svaret på den frågan har formulerats inom en kristen tradition som vi kan kalla för försoningsretributivism. Försoningsretributivismen utvecklar en begreppsvärld som inbegriper vedergällningsprincipen men som i huvudsak vävs kring ord som ånger, botgöring och försoning. Inom denna tradition betraktas ånger och samvetskval som existentiella nödtillstånd. Straffet som botgöring och försoningsgärning är den enda vägen ut ur samvetskvalen. Brottslingen som i denna djupt moraliska betydelse tar sitt straff gör det sålunda som botgöring. Om straffet har rätt innebörd så accepteras också försoningsgärningen av samhället. Vi talar här om att brottslingen sonat sitt brott. Om brottets offer förmår att acceptera försoningsgärningen är en annan fråga, vilket visar sig genom att vi här vanligtvis använder ett annat ord - förlåtelse. I det som jag här kallar för försoningsretributivism är emellertid inte bara brottslingens perspektiv av betydelse. Straffet är ur tredjepersonsperspektivet ett uttryck för samfundets moraliska indignation, men också för dess medlidande med illgärningsmannen. Detta gäller även om illgärningsmannen inte själv inser att han är en illgärningsman. Straffet är i sådana fall ämnat att väcka till liv känslan av rättvisa hos brottslingen. Smärtan och lidandet kan, tänker man sig då, hjälpa brottslingen till självinsikt. Om han når denna insikt kan han också förstå det som händer honom som ett straff och påbörja vandringen mot försoning. Då samhället under 1500-talet till och med 1800-talet genomgick de grundläggande politiska och kulturella förändringar som utmynnade i det som brukar kallas för moderniteten urholkades det religiösa moraliska språket och därmed legitimiteten för den kristna straffrätten. Följden blev en straffreform, som under slutet av 1700-talet och början av 1800-talet genomfördes i Europa och manifesterades i ny lagstiftning och en ny strafform - fängelset. Straffreformen innebar en förskjutning av straffrätten från en teologiskt inspirerad rättvisemoral till en socialetik i samhällsnyttans tjänst. Denna socialetik formulerades genom Beccaria och Bentham i den utilitaristiska etiken, enligt vilken straffsystemets uppgift är att begränsa och förhindra brott. En konsekvens av detta synsätt är att straffet inte betraktas som en rättvis replik till ett begånget brott. Det är i stället ett nödvändigt ont som bara är berättigat om det förhindrar ett ännu större ont. Statens straffpraktiker kom att förändras som en följd av detta nya utilitaristiska tänkande. Böter var och förblev en viktig brottspåföljd, men för grövre brott ersatte fängelset under perioden 1770-1850 successivt skamstraff och kroppsstraff. Att fängelset under loppet av ett knappt sekel kunde träda fram från en tämligen undanskymd plats i straffsystemet till den dominerande strafformen kan förstås utifrån det faktum att det är skapat för att förhindra brottslighet. Fängelsestraffet: 1) avskräcker andra från brott (det fungerar, som det heter, allmänpreventivt), och fungerar 2) individualpreventivt genom att fångarna inkapaciteras (det vill säga de sätts bakom lås och bom och förhindras på så sätt i ren fysisk mening från att begå brott) och samtidigt i bästa fall reformeras till laglydiga medborgare. Tanken att brottslingarna skulle reformeras var central då de första fängelserna, som faktiskt kallades för reformatorier, uppfördes under slutet av 1700-talet. Ursprungligen fanns två slag av fängelsesystem. Enligt det ena, Philadephiasystemet, skulle fångarna i ensamcell manas till eftertanke och ånger. De skulle reformeras inifrån själen och omsätta sina nyvunna insikter till ett rättfärdigt beteende. Systemet byggde på en kristen grundsyn. I det andra, Auburnsystemet, skulle fångarna tuktas eller disciplineras till underkastelse. Genom sådan beteendemodifiering skulle fångarna lära sig att underkasta sig lagen. Man kan säga att detta system byggde på en behavioristisk pedagogik. Auburnsystemet blev under 1800-talet dominerande i hela västvärlden. Under 1900-talet förändrades fängelsestraffets karaktär. I samspel med en framväxande psykologisk och psykiatrisk vetenskap blev modifieringsmetoderna mindre disciplinerande och tuktande och mer botande. Hela straffväsendet genomsyrades under mitten av 1900-talet av denna behandlingsideologi. Brottslighet definierades inom behandlingsideologin som ett behandlingsbart sjukdomstillstånd som gick under namnet psykopati eller asocialitet. Eftersom sjukdomen i fråga är farlig för andra skulle den tvångsbehandlas. Brottet var i detta tankesystem att betrakta som ett symptom på en sjukdom, inte en övervägd handling för vilken den sjuke kunde hållas ansvarig. Straff i klassisk mening var naturligtvis befängt ur detta perspektiv. De kriminella skulle behandlas - inte straffas. Detta ledde till att ordet straff i många västländer - bland annat Sverige - togs ur bruk och ersattes av ordet brottspåföljd. Straffväsendet blev samtidigt ett kriminalvårdsväsende, fångvaktarna vårdare och fångarna interner. Under 1970-talet utmanades behandlingsideologin av ett sociologiskt och socialpolitiskt förhållningssätt, enligt vilket brottslighetens orsaker främst står att finna i rådande samhällsstrukturer. Företrädare för den här sociologiska ideologin förklarar alltså brottslighet som ett fenomen som skapas av sociala missförhållanden i samhället. Utifrån den utgångspunkten är det i princip vissa orättvisor i samhället som gjort brottslingar till brottslingar, och man hjälper på intet sätt dessa samhällets olycksbarn genom att straffa dem. I stället ska brottslingarna omhändertas och rehabiliteras, och samhället bör för att förebygga brott sätta stora resurser på att motverka sociala orättvisor och social utslagning. Det är viktigt att klargöra att både behandlingsideologi och sociologisk ideologi bygger på utilitarism. Kriminalvårdens mål är enligt båda ideologierna att behandla eller rehabilitera kriminella så att de inte begår brott i framtiden. Samtidigt tjänar fängelset i avskräckande syfte. Det finns onekligen en viss tvetydighet i detta: å ena sidan är fängelsestraffet ett hot, å andra sidan beskrivs det som en möjlighet; ett slags vårdinrättning ämnad att hjälpa människor till ett bättre liv. Detta är i varje fall den roll som fängelset tillskrivs i ideologierna och i den politiska retoriken. I själva verket är det ett faktum att det inte bedrivits och inte bedrivs någon vård att tala om i fängelserna, och de allra flesta som suttit i fängelse återfaller också till kriminalitet. Det finns alltså en tydlig diskrepans mellan teori och praktik i den moderna kriminalpolitiken; en diskrepans som kan ses som ett uttryck för förvirring om varför samhället egentligen straffar. Samma förvirring kommer till uttryck i människors upprördhet över att grova brott kan ”bestraffas” med medelhavsseglatser eller terapi. Jag tror att förvirringen kan härledas till det faktum att det utilitaristiska strafftänkande som vävts in i den politiska retoriken och i våra straffpraktiker delvis är människor främmande. Anledningen är att ett brottsförebyggande påföljdssystem behandlar moraliska frågor som om de enbart vore strukturella samhällsproblem eller behandlingsbara sjukdomssymptom. Därmed får straffet en instrumentell funktion som lämnar brottsoffers och medborgares moraliska indignation och brottslingarnas skuld obearbetade. Samtidigt skapas ett avstånd mellan det som människor i vardagslag betraktar som moraliska reaktioner och straffsystemet: det faktum att vi inom familjen, i vänkretsen och i yrkeslivet bemöter otrevligt eller elakt beteende med ogillande och fördömande avspeglar sig, till vår förvirring, inte i straffsystemet. Det är ur denna förvirring frågor om varför vi över huvud taget straffar uppstår och frodas. Jag tror att de svårigheter som vi konfronterar då vi försöker besvara de frågorna hänger samman med att straffets moraliska mening och den moraliska vokabulär som vi möter i den kristna traditionen delvis har gått förlorad för oss. Begrepp som hämnd, vedergällning och straff klumpas ihop utan eftertanke och en i och för sig välvillig rehabiliteringsiver leder till att människors moraliska och existentiella problem glöms bort. Icke desto mindre är ånger, gottgörelse, försoning och förlåtelse viktiga begrepp också i den sekulära människans moraliska föreställningsvärld. Genom att klargöra den icke-religiösa innebörden av dessa begrepp skulle vi kunna utveckla en djupare förståelse av både moralens och straffets natur. Då skulle vi också levandegöra en moralisk vokabulär som ger oss bättre förutsättningar att besvara de frågor som ställdes i inledningen av den här artikeln.

Annons
Mer från Startsidan
Annons
Annons