Arabvärlden tiger om Iran

PERSPEKTIV | PROTESTERNA I TEHERAN FÅR INGEN UPPMÄRKSAMHET AV STATSKONTROLLERADE MEDIER

Det är påfallande tyst i arabiska medier om hur protesterna mot presidentvalet i Iran har slagits ned, kommenterar kritiska arabiska bedömare.

De pekar på likheterna mellan det icke-arabiska Iran och stora sunniarabiska länder som Egypten. Länderna konkurrerar visserligen om ett regionalt inflytande i Mellanöstern och använder sig av den olösta Palestinakonflikten som ett verktyg i maktkampen, där Iran och Egypten intar motsatta positioner.

Men Iran och Egypten har båda en ung och frustrerad befolkning som vill ha ekonomisk utveckling, välfärd och demokratiska reformer. I båda länder har protester mot vad som ses som riggade val slagits ned med brutalitet och fängslanden.

Medierna i arabvärlden är ofta statskontrollerade, vilket påverkar bristen på självständiga kommentarer.

Den exilegyptiska debattören Mona Eltahawy beskriver arabvärldens tystnad om repressionen i Iran som bedövande. Sin senaste kolumn ger hon rubriken The Sounds of silence.

Arabiska regimer har skäl till sin tystnad, påpekar hon. De är experter på riggade val - om det alls hålls några val.

”Och vad skulle de kunna säga om de iranska valen eller det påstådda valfusket utan att låta som hycklare? Inte heller kan de skynda åstad och gratulera sin nemesis sedan länge, Mahmoud Ahmadinejad, ledare för en regional konkurrent med nukleära ambitioner”.

Hon anar att unga arabers tystnad präglas av obehag: ”Det är troligt att många unga araber som tittar på de tusentals iranier som kräver att deras röst ska bli hörd, araber som kvävs under sina egna diktaturer, tänker: Det där är jag.”

Som ett brev på posten skriver en syrisk journalist i skydd av anonymitet om hur han grät när han såg filmerna av hur Neda Agha-Soltan - den unga studentskan som blivit en symbol för protesterna - förblödde på en gata i Teheran.

”Innan protesterna började hade jag inte kunnat föreställa mig att det fanns så modiga människor i Iran”, skriver den syriske journalisten, som tycker att Neda ”inte bara kämpade för frihet i sitt land, utan även i mitt”.

Exilsyriern Mohammad al-Abdallah, som är engagerad i människorättsfrågor och nu verksam i USA, säger till SvD:

– Alla arabiska regimer vet att regimen i Iran gjorde precis likadant som de själva brukar göra i valen, så hur skulle de kunna kritisera Iran? Tvärtom har några länder, Syrien och Jemen, varit snabba med att gratulera Ahmadinejad. Även länder som har urusla relationer med Iran, som Saudiarabien och Egypten, håller tyst om folkens rätt att välja sina ledare.

Varken Egypten eller Saudiarabien tillåter demonstrationer till stöd för Irans opposition. Skulle de göra det kan nästa demonstration rikta sig mot deras egna regimer.

Det finns naturligtvis undantag till medietystnaden i arabvärlden. Den liberale och orädde chefredaktören Ibrahim Issa skriver i den egyptiska oppositionstidningen al-Doustur (Författningen) att han skäms över att egyptierna inte protesterar mot valfusk på samma sätt som iranierna gör.

Några andra arabiska medier har kallat protesterna i Teheran för en iransk intifada - anspelande på palestiniernas upprorsförsök mot Israels ockupationspolitik.

Det går att dra fler paralleller mellan Irans opposition och palestinierna. Israel släppte inte in journalister till Gaza under vinterns krig, medan Iran efter valet inte släpper in vilka journalister som helst.

Misstankarna om ett riggat presidentval i Iran kan också ses utifrån ett bredare Mellanösternperspektiv. När den väst- och Saudivänliga 14-marsrörelsen vann parlamentsvalet i Libanon den 7 juni, en vecka före valet i Iran, fick de stockkonservativa i Teheran kalla fötter.

– Glöm inte att alla prognoser pekade på att Hizbollah och deras allierade skulle vinna i Libanon, påpekar Mohammed al-Abdallah.