Auden görs äntligen rättvisa
W H Auden var en nyskapare, men förklädd till traditionalist och därför har hans mottagande i Sverige varit oförtjänt dåligt. I en välkommen liten volym har Audens formbundna lyrik fått en känslig och kompetent översättning till svenska.
W H Auden Sir, ingens fiende Övers: Sven Collberg Inledning: Håkan Bravinger 88 s. Ellerströms. CA 165:- Den engelske poeten Wystan Hugh Audens öde i Sverige är olyckligt. Han har så att säga blivit en utstött redan från början. Paul Borums arroganta avfärdande i den inflytelserika boken ”Poetisk modernism” från 1966 har hämmat hans svenska reception: Audens beskrivs där som en ”jonglör med livsåskådningar och glosor”, hans dikter är ”inte skrivna av en människa utan av en person i en roman av Evelyn Waugh”. Ingenting av hans diktning har heller översatts i bokform sedan Petter Bergmans volym ”Och i vår tid” från 1965. Också den boken har skadat Audens rykte; Bergmans tolkningar är i bästa fall platta eller preciösa, i värsta fall direkt löjliga. Har man kommit att tro på Borum och Bergman, att det är sådan han är, Auden, platt, preciös och löjlig? De fåtaliga ljuspunkter beträffande Auden i Sverige jag på rak arm kommer på är Gunnar Ekelöfs fina översättning i ”Valfrändskaper” (1960) av ”Musée des Beaux Arts”, Audens mest kända dikt, samt Joseph Brodskys ”Att behaga en skugga”, en enastående märklig essäsamling som kom i svensk översättning 1986 och där titelessän ägnas Auden, och ett annat kapitel är en storslagen närläsning av krigsdikten ”September 1, 1939”, en av Audens bästa, märkligt nog censurerad av honom själv längre fram i livet. Just för att Auden blivit så illa mottagen i Sverige är förlaget Ellerströms och översättaren Sven Collbergs lilla uppstickare med den olivgröna minivolymen Sir, ingens fiende mer än välkommen. Kanske får vi här ett mindre representativt urval ur Audens enorma produktion än hos Petter Bergman, men i gengäld är det både känsligare och kompetentare. Översättningarna gör äntligen Auden rättvisa; elegisk balladpoet, angelägen lärodiktare, kulturkritisk satiriker, elegant epigrammatiker, underfundig språkvirtuos - vi får glimtar av mångsidigheten hos denna den mest svårfångade av 1900-talets stora engelskspråkiga diktare. Auden såg varje dikt som en formell utmaning. Alltmer kom han att föredra bundna former, traditionella rytmer, komplicerade rimflätningar. ”Jag föredrar gammal stil”, sa han en gång i ett uttalande om arkitektur som Håkan Bravinger citerar i sitt förord till Collbergs översättningar; uttalandet gäller också hans litterära smak. Den fria versen uppfattade han som lättsinnig och formlös. Att vara Auden-översättare förutsätter att man trivs med bundna former och Sven Collberg gör det. Flera av dikterna, hela 23 stycken i hans urval, är sonetter. Det är inte bara sonettformen utan också dikternas tankemättnad - tankar är kittet som binder samman tingen och sinnesintrycken hos Auden - som får en att tänka på modern svensk poesis främste sonettdiktare: Lars Gustafsson.
De bundna formerna har säkerligen hämmat viljan att översätta Auden till svenska, liksom fallet varit med den andre oöversatte engelskpråkige giganten: W B Yeats. Men det tankedigra hos Audens dikter har nog också varit en hämsko; poesi och filosofi är ett svårförenat kärlekspar i den västerländska traditionen, och att vara Auden-översättare innebär att få dem att samexistera på lätt och ledig svenska, motsvarande poetens engelska. Men också arten av Audens tankar har nog blockerat, åtminstone under de senaste decennierna. Audens alltmer betonade kulturella traditionalism och kristna relgiositet har varit ett rött (eller kanske blått) skynke för ett litteraturklimat som gärna tror sig vara radikalt. Auden besökte Sverige mig veterligt bara en enda gång, i samband med en konferens om vetenskap och poesi på Foresta i Stockholm i oktober 1969. Tiden är viktig; det var när 60-talets upproriskhet och experimentlusta just börjat vända till sin motsats: stel marxistisk dogmatik, inte minst konstnärligt. Auden intervjuades i både tv och radio. I radiointervjun (bevarad i radioarkivet) ställdes poeten mot väggen för sitt förnekande av att poesi kan förändra samhället. I 30-talsdikten ”In memory of W.B. Yeats” skriver Auden: ”poetry makes nothing happen”, ord som ofta brutits ut ur sitt sammanhang och uppfattats som en fristående utsaga, och så skedde nu. Intervjuaren Ingrid Hiort af Ornäs frågade smått förtvivlad om inte poesi åtminstone kunde förändra den mänskliga naturen. Auden svarade, på sin säregna blandning av amerikansk och brittisk engelska, med att elegant skissera sin filosofiska poetik. Dikten gör två saker, menade han. Dels tillåter den oss att umgås med de döda, ”to break bread with the dead”. Och dels kan den, som Samuel Johnson en gång sa, lära oss att glädjas åt livet lite mer - eller åtminstone uthärda det lite bättre. Glädje, uthärdelse, sällskap. Sådan är Audens poetik. Men den är åtminstone två saker till: kunskap och musik. Joseph Brodsky talar i essän ”Att behaga en skugga” om Auden som ”den man som jag betraktar som nittonhundratalets störste tänkare”. Uttalandet kan verka både överdrivet och absurt, men grundar sig på två förhållanden. För det första handlade det om Brodskys kärlek till Auden, hans önskan att hylla en poet han uppfattade som omistlig och samtidigt orättvist undanträngd (avsnittet i essän om hur Auden bokstavligen skuffades undan från frukostbordet av inskränkta akademikerkolleger vid Oxfordcolleget Christ Church där han fått sin ålderdoms fristad är dråpligt, tragiskt och talande), trots - eller skulle nog Brodsky sagt - tack vare sin extrema intelligens: Auden sa det man inte önskade höra. För det andra handlade det om en uppfattning av poesin som människans mest kompletta kunskapsform av alla: i poesin förenas sinnlig iakttagelse, intuition och profetia. Poesi för Auden, liksom för Brodsky, var inte det vagt suggestiva utan det glasklart förtätade, ”en tankediger ordknapphet” för att låna E N Tigerstedts karaktäristik av den spanska 1600-talsdiktaren Francisco de Quevedo. Och poesi var språk - språk i sin främsta uppenbarelseform. Brodsky återvänder i sin essä till Audens formulering om tiden som dyrkar språket (det sägs i ”In memory of W.B. Yeats”); språket är tidens behållare, något större än tiden, och det poetiska språket var det vardagliga språkets behållare, något större än talspråk, journalistisk eller vetenskaplig jargong. Hos Auden utgörs detta ”större” inte av något sakralt eller upphöjt, utan av häpnadsväckande kombinationer av olika välbekanta språkbruk; minnesdikten till Yeats beskriver Brodsky träffande som ”en korsning av en Frälsningsarmévisa, en begravningsdikt och ett barnkammarrim”. Vacker är också Brodskys bild från en middag hos Natasha och Stephen Spender av den 66-årige Auden sittande på några volymer av Oxford English Dictionary, ”den enda människa som hade rätt att använda dessa band som stolsits”. I sin förlängning handlar bilden om poesin som livsviktig språkvård.