Recension

Först föds man juClownerier om djupa grubblerier

Ola Johansson
Publicerad
Annons

Den danska dramatikern Line Knutzon har ett speciellt handlag med karaktärer, som ges barnsligt raka repliker om existentiellt tilltrasslade grubblerier.
Först föds man ju handlar om att övervinna sin personliga historia - det att födas med eller utan vissa själsanlag och att längre fram splittras med föräldrars separation - för att bli självständig och lita på sina egna relationer. Oerhört seriösa ämnen alltså, som prövas mellan figurer som verbalt påminner om Nalle Puh och hans vänner.
Det börjar med att Axel gör slut med Nymse. Han älskar henne på ett sätt, men inte på ett annat. Systrarna Liss och Kiss tjuvtittar på denna tvist från sin lägenhet, som de förskansat sig i för att inte själva utsättas för kärlekens grymma nycker. Deras granne Victor har idiotförklarat sig själv på grund av
ständiga migränattacker. Och i nästa dörr bor den knasigaste av alla, den förvuxne bebisen Tjutberg som låter som Björne - och som givetvis står för de flesta klokheterna.

Föreställningen utspelas i ett kvarter med grälla färgkorrespondenser mellan dörrar, gångar och klädesplagg. Den krackelerade fondväggen vittnar om söndriga erfarenheter, medan sminket är uppenbart clownaktigt.
Tjutberg har en teori om att vi alla föds med tusentals trådar och att vår uppgift är att nästla oss in i varandras trådar. Det är därför den övergivna Nymse känner att hon håller på att dö; trådarna till Axel spänner och brister.
Ibland känns vuxensagans egna oskuldsfulla tänkespråk en aning ansträngda. Man anar liksom en mer skimrande moralitet bakom den krassa och komiska yta, som samtidigt ber om all ens uppmärksamhet.
Relationerna är stadda i ständig upplösning och emotionellt olycksbådande död. En avskedskyss gör ont som en snyting, en ringsignal på dörren kan skrämma ihjäl folk. Ända tills modet att agera självständigt
tar överhanden och grannarna upptäcker varandra.

Annons
Mer från Startsidan
Annons
Annons