”Borde inte vara tabu att kritisera förskolan”
Stefan Löfven lovar maxtak på 15 barn i förskolans barngrupper. Men löftet följs av tillägget ”för de minsta barnen”, alltså 1-3-åringarna. Även om det är ett steg i rätt riktning är det föga radikalt. Det speglar snarare den kvalitetsförsämring som ägt rum inom svensk förskola sedan 1970-talet. Då rekommenderades 10-12 barn i småbarnsgrupperna. Maxtaket bör gälla alla förskolebarn, skriver Ulla Waldenström, professor i omvårdnad.
När nästan alla barn i Sverige tillbringar stor del av sin mest utvecklingsbara period i livet i förskolan måste man veta hur de påverkas. I mitt sökande efter svar på den frågan har jag förvånats över hur känslig och kontroversiell frågan är. Kritiska frågor har tolkats som antifeminism, som en fördold önskan om att kvinnor inte ska lämna sina barn i förskolan lika tidigt, lika länge eller inte alls. Jag har också mött tystnad hos människor som inte tror sig kunna påverka, vare sig förskolans innehåll eller en livssituation där samvetet gnager av osäkerhet över det egna barnets mående. Jag har mött försvar från dem som är övertygade om att svensk förskola är bäst i världen och att forskningen ger entydigt positiva svar om dess effekt på barnen. Jag har läst forskningsrapporter där kritisk granskning av förskolan ersatts av lojalitet mot verksamheten. Jag har mött myndighetspersoner och politiker som vill få oss att tro att förskolan primärt är till för barnen.