Herta Müllers språk trotsar ofriheten
Uppväxten i ett politiskt totalitärt samhälle har gett Herta Müller en känslighet för språkets förmåga att såväl belysa som bedra. I sin välkomponerade litteratur skalar hon ned de mänskliga erfarenheterna till individens verklighet.
Oavsett vad man tycker att litteratur är eller bör vara, kan man åtminstone anta att det som skiljer en riktigt god författare från en något mindre god, är att den förra med sin ordkonst låter just frågan om litteraturens essens vara en immanent del av sina verk utan att för den skull försöka ge ett svar på den. Med en dåres envishet har undertecknad i skilda sammanhang – också på de här sidorna – citerat en passus som på ett utmärkt sätt ringar in hemligheten bakom all litterär gestaltning: ”Man måste slå sönder viktighetsmaskineriet hos det upplevda för att kunna skriva om det, vika av från varje verklig gata till en uppfunnen, eftersom endast den kan likna den verkliga igen.” Orden är den tysk-rumänska författaren Herta Müllers och står att läsa i textsamlingen ”Kungen bugar och dödar” från 2003.