Rösta och rädda
Den adertonde var en av de här ej ovanliga, underbara septembersöndagarna. Bygden log vän och vänlig mot vandrarna på vägarna fram till vallokalen, det vita skolhuset. Det var kvinnor och män, det var gamla och unga.
Socknen har ungefär femhundra röstberättigade och av dessa deltogo 127 kvinnor och 178 män i den högtidliga handlingen. I denna gamla, mycket ”samhällsbevarande” bygd torde de flesta kvinnor ha röstat så som sina manliga fränder, samman med vilka de vandrade till vallokalerna med den stillsamma gång och det sävliga väsen som är folkskick i landskapet. Voro blickarna glada då gällde glädjen nog ej den stora dagen, utan den vackra, som gav torkväder åt den säd, vilken ännu stod otröskad ute på marken, och växtlighet åt den nysådda, vilken stack upp en brungrön brodd. Trädgårdarna lyste av rodnande och gulnande frukt; himlen och Vättern tindrade lika vårigt blåa och luften var så klar, att Tabergs avskurna pyramid som en dimblå ö sam vid Vätterns södra rand.
Ingen festlighet kunde på ett vackrare sätt ha uttryckt det som låg i luften, som för några åtminstone gjorde stegen spänstigare och hållningen rakare än vanligt men ögonen nog mera dimmiga!
Läs även
Ej fullt trettio år hade förflutit sedan rösträtt för kvinnan först krävdes. Ej fullt tjugo voro gångna sedan kvinnorna målmedvetet började det arbete, som slutligen givit dem en fullkomlig seger. Hjärtat svällde i känslan av kvinnornas ädla strid. Ehuru jag vet, att kvinnornas rösträtt ännu ej kommer att ändra något i världsförloppet, fast jag är viss att kvinnorna som männen taga sina svagheter med i det politiska livet, så är det stort nog att en och annan ypperlig kvinnokraft nu där kan verka. Det var ett vackert omen att den första riksdagskvinnan blev Kerstin Hesselgren. Och vi kunna nog hoppas att varje parti nu till en början sätter in betydande kvinnor i riksdagen. Ivrigast är jag att det parti jag tillhör – emedan jag anser det betyda mest för den närmaste framtiden – får goda kvinnliga ombud för barnens, hemmens och kvinnornas livsfrågor, dessa, vilka högersocialismen visserligen haft på sitt program men ej mäktat genomföra. Kanske emedan även de socialistiska männen aldrig givit dem den vikt, vi nu vänta att de skola få.
Emedan flertalet män – och deras kvinnor med dem – ännu icke äro människor kommer den kvinnliga som den manliga rösträtten ej att betyda mycket. Ryssland har t. ex. sedan 1917 givit sina kvinnor samma rättigheter som männen. Men varken de ena eller de andra hava hindrat det tillstånd, vars fasor nu framkallat världens hjälpverksamhet. Det gäller att rädda vad som ännu kan räddas: av framtiden i och genom barnens liv, av nutiden i och genom deras föräldrars, av det slaviska folk, vars innersta väsen är en av de underbara nådegåvor, Europa i fullaste mått behöver.
Rädda barnen borde vara lösen för varje tid och varje land. Nöd finnes i vårt eget land, nöd allestädes, ehuru nu mest himmelskriande i öster. Visserligen ha män och kvinnor i Sverige redan visat en storartad hjälpverksamhet. Men dock måste man bedja dem att åter öppna sina hjärtan och händer. De män och kvinnor, som nu bärga en god skärd i sina lador, som nu kunna rusta sina hus med allt av föda och kläder, som vintern kräver, dessa måste man bedja: låten en liten del av de gyllene kornen i Edra skäppor gå till dem, som svältdöden annars griper; given ur edra fulla förråd något som kan lindra vinterns köld!
Äro de ägandes öron och händer nu slutna, då öppnas portarna för de fasor dem hungersnöd och sjukdomar framkalla. Våldsamheter, mot vilka Västerlandet nu tror sig tryggat, skola åter härja länderna.
Men det bjuder emot att minna om faran för oss själva. Jag vill hellre säga:
”Må de svenska kvinnorna giva sitt stora tackoffer för att de vunnit rätten att omedelbart kunna strida mot kriget, strida mot orättfärdigheten, strida mot okunnigheten, strida mot det o-mänskliga. Må detta tackoffer bliva: att rädda barnen.
Ty att rädda barnen, detta är – i så väl politisk som i mänsklig mening – vishetens begynnelse. Rädda barnen men i ordets fulla och djupaste mening. Rädda barnen, ej blott deras kroppar med deras själar, ej blott deras hälsa men deras hem, ej blott deras barndom men deras framtid!”
Visserligen dröjer det i minst tusen år innan flertalet kvinnor fullt duga till mödrar. Men de tusen åren skola rinna som de många tusen före dem. Den svartseende ler visserligen eller mumlar den gamla visans ord
I vänten mig sent, men jag kommer aldrig
Om han eller den ljussende får rätt, svaret på denna stora fråga vilar nu i kvinnornas hjärtan och hjärnor. Den är så allvarstung att varje svar i detta nu vore förmätenhet. Endast tystnade innebär den andakt som den religiösa tron på framtiden väcker. Ju mera kvinnorna genomglödas av denna andakt, ju vissare blir deras framtida gudstjänst den att rädda barnen till full och fri mänsklighet.
Strand, 18 september 1921.
