Recension
Älskligast och hårdast
Konsertpaketet är Big four: gruppbenämningen på fyra band som under tidigt 80-tal skapade thrashmetallen, och som trots olika riktningar sedan dess stått som grundbultar i en av hårdrockens allra viktigaste genrer. Att Anthrax, Megadeth, Slayer och Metallica delar scen efter cirka 30 år, med konflikter och allt vad det innebär, är smått anmärkningsvärt. Givetvis med viss modifikation i laguppställningen här och var, men ändå.
Men det råder inga tvivel om att det här är Metallicas konsert – det enda bandet av de fyra som med lätthet kan fylla Ullevi på egen hand. Och vilken konsert de gör. Redan tidigt står det klart att låtlistan är något i hästväg – efter Ennio Morricones alltid lika mäktiga introlåt The ecstasy of gold går kvartetten rakt in i en punkig Hit the lights som de följer med Master of puppets och helt otippade The shortest straw. En offensivattack, helt klart. Därefter kommer Seek & destroy – som annars brukar ligga som extranummer. Att få höra låtar som Ride the lightning och The call of ktulu är en ynnest i ett sådant här arenasammanhang och håller både bandet och publiken på tå. Den sistnämnda – Ride the lightnings instrumentala avslutning – är fantastisk i sitt beckmörker.