Pedagogiska nycklar till samtidskonsten

1959 ser den första Barbiedockan dagens ljus i Los Angeles och vid samma tid händer det mycket inom den amerikanska västkustkulturen. Vid sidan av Hollywood och Disney växer beatnik- och hippierörelserna fram. Vietnamprotester och den första vågens feminism tar fart. Hur dessa influenser, vid sidan av surfing och högteknologi, har reflekterats inom konsten är temat för Centre Pompidous pågående utställning Los Angeles 1955-1985.
Liksom föregångarna Paris-Berlin och Paris-Moskva är detta en jättelik djupdykning i en dynamisk tidsgryta. Upp bubblar konst i tekniker som var nya för tiden: film, video, performance, ljudkonst m m.
Två verk i de första salarna slår an tonen: Edward Ruschas gul-svart-röda 20th Century Fox-målning och Edward Kienholz assemblage (föremålscollage) The Illegal operation. I ljuset av en trasig golvlampa gapar den kudde som är en kvinnokropp i den mest utlämnade av alla situationer. Precis som i hans While
visions of sugar plums danced in their heads strålar verkets patina, sociala medvetenhet och melankoli samman i en märklig enhet. Lite förvånande kanske att hitta en psykologisk undertext hos popkonsten, men utställningen bemödar sig att lyfta fram influenser som vandrat fram och tillbaka över Atlanten. Kienholz var till exempel inspirerad av exil-surrealisterna.
Om den New York-baserade konsten under 60-talet är osentimentalt avskalad finns hos konstnärskap som Bruce Nauman, Paul McCarthy, Mike Kelley, Chris Burden, Bill Viola, Rachel Rosenthal och Eleanor Antin fler bottnar. Motståndet mot den abstrakta expressionismen är detsamma, men västkustens konceptkonst och performanceverk har plats för både dråpligheter och zen-influenser. Avtecknad är rättegången mot Chris Burden som åtalats för allmänfara i trafik när han inlindad i en presenning låg i körbanan och endast med hjälp av ett par lampor undgick att bli påkörd.