Recension

RostHoven Droven spänner musklerna

Uppdaterad
Publicerad
Annons

Folkrock, jo tack. Hoven Droven spänner musklerna (igen) på nya plattan, nummer sju i ordningen. De flesta låtarna kör på ren svenska skiten ur lyssnaren. När de drar på som mest i Humbugg får man känslan av att de hellre skulle spela i AC/DC. I lugnare låtar som Mörsil finns mer lyhördhet, men dessa är i minoritet. Plattan blandar traditionellt och nyskrivet med Kjell-Erik Erikssons fiol som vanligt i fronten. Nackdelen med ett så konsekvent (endimensionellt) sound är att det distraherar från själva låtmelodierna, alla instrumentala, som liksom blandas bort i allt vräk. Live är dock Hoven Droven ett otroligt energipaket, där det här bredbenta spelet funkar hur bra som helst.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons