Recension
Diabolisk tyrann i sprudlande föreställning
Åren 1938 –19 44, samtidigt med Hitlers illdåd i Europa, skrev Albert Camus (1913–1960) Caligula, en djupt filosofisk, absurdistisk pjäs om en besinningslös romersk kejsartyrann. Caligula är en speedad psykopat som vill ha månen och tvångsmässigt lustmördar såväl allierade som fiender. I döden ser denne diktator absolut frihet och i destruktiviteten upplever han en skapande kraft. Vad gör man med en sådan typ?Satt i händerna på regissören Pontus Stenshäll från moment: teater blir dramat en mustig teatersmällare. Här sätts politiskt korrekt behärskning och sansad dialog mot gränsöverskridande envälde. Stenshäll har sin vana trogen kraftigt bearbetat texten, inflikat moderna popsånger om frihet och massor av kulturella nutidsreferenser.
Fyra manliga skådespelare agerar män och kvinnor, politiker och rådgivare. De har ett galleri medspelare i form av pappfigurer och leksaksdockor. Roms senatorer framställs komiskt av fem små dockhuvuden på pinnar, manipulerade av Tobias Borvin, som i egen rätt dessutom övertygande spelar den oppositionelle diktaren och barden Scipio.