Recension
Rätta tonläget för känslor
STARKA BAND. I gränslandet mellan barn och vuxen finns de känslor och stämningar som Anna Schulze skickligt avläser i sin nya roman. Det är en tonsäker och vacker berättelse om en vänskap som övervinner svek och brister.
Ingenting borde vara lättare än att lyfta på luren och ringa, men Carolin vet att när telefonsvararen går igång så är det ändå ingen idé att lämna något meddelande. Kanske är Clara hemma, kanske inte; osäkerheten är det enda som är säkert. Anna Schulzes nya roman ”Att ringa Clara” berättar om vänskapen mellan jagberättaren Carolin och hennes älskade Clara, vännen som gör alla andra vänner överflödiga, och som får henne att må så bra. Carolin beskriver Clara som sin drog, sitt rus, sin smärtlindring, och undrar vad det egentligen är som binder människor så starkt till henne.
Romanen rör sig i två tidsplan; ett vuxet nu, där Clara återigen har försvunnit utan att höra av sig, och ett ungdomstidens då, där de bådas ibland symbiotiska historia återges. Pusselbit läggs vid pusselbit i den bakåtblickande delen av berättelsen, till dess att den Clara som tappar tidsuppfattningen och inte svarar i telefonen eller öppnar dörren, blir ett sorgligt men förståeligt resultat av en mängd olika faktorer. Anna Schulzes skildring av de bådas tid på den musikinriktade folkhögskolan och senare på Musikhögskolan är lockande, så som en övertygande inblick i två personers nära relation alltid är. Den självklara närheten, så svår för Carolin med andra människor och så lätt med Clara, når in i allt de gör och färgar resten av livet.