Att släppa taget om sina barn

SvD:s chefredaktör Fredric Karén: Ibland funderar jag på hur farmor kände innerst inne, i hjärtat, den där vinterdagen då hon stod på perrongen vid järnvägsstationen i Vasa. Fortsättningskriget rasade som värst, ryska bombplan fällde sin last över östra Finland och Karelen. Hennes bror var stationerad där, precis vid fronten och hennes man – min farfar – var sjukvårdare vid en av de finländska bataljonerna.

Själv stod hon på perrongen och höll sina pojkar i handen; min då tvååriga pappa och hans två år äldre bror.
Fyraåringen var otröstlig. Han förstod att snart skulle mamma släppa taget och han skulle tvingas gå ombord på tåget.
Han grät efter sin mormor. Han grät efter sin mamma.

Farmor var en tuff kvinna på många sätt. På vintrarna gick hon över isen, från byn Sundholm till Wärtsilä-fabriken i Vasa där hon jobbade under hela kriget. Familjen var fattig men trots att farfar var ute i kriget lyckades hon alltid trolla fram mat på bordet åt sina då fem barn.
Men nu gick det inte längre. Nöden var så stor och hon såg ingen annan utväg än att sätta två av barnen på tåget till Sverige där de med Röda korsets hjälp skulle placeras i fosterfamiljer.

På äldre dar återkom hon ofta till scenen vid järnvägsstationen. Om pappas bror som grät. Om den lilla matlådan i plåt som båda pojkarna bar under armen, innehållande varsitt äpple.
Om vanmakten, hjälplösheten. Ångesten över att behöva släppa taget om sina barn.
Då kom också tårarna.

Drygt 70 år senare sitter 16-årige Nawroz i vårt vardagsrum och pluggar matte tillsammans med vår ett år yngre dotter. Träget och tålmodigt hjälper hon honom att förstå de svenska orden för multiplikation och division. De skrattar åt hans stappliga svenska, men hittar hela tiden nya vägar att kommunicera och förstå varandra.

Det har gått ett år sedan han släppte taget om sin mamma i den lilla byn i södra Afghanistan. Hans pappa, lärare i byn, mördades av talibanerna och som äldste son i familjen riskerade Nawroz att gå samma öde till mötes.
Flykten gick först till fots mot gränsen och vidare i bil tillsammans med ett dussin andra genom Iran och så småningom till Turkiet. I tre månader satt han sedan tillsammans med 30-40 andra flyktingar i ett litet trångt rum i Istanbul och väntade på klartecken att få gå ombord på båten över Medelhavet.

Via Italien kom han så småningom till Sverige och Stockholm.
Han väntar fortfarande på besked om uppehållstillstånd. Under tiden pluggar han svenska och matte, spelar fotboll och tränar friidrott.

Vi är hans svenska stödfamilj vilket betyder att vi ses några gånger i månaden, äter middag tillsammans, gör utflykter eller bara umgås i största allmänhet. Syftet är så klart att hjälpa Nawroz med språket och ge honom en möjlighet att lära känna det svenska samhället.

När jag skjutsade hem honom i torsdags kväll berättade han att hans högsta dröm är få att jobba i en hjälporganisation. Att få finnas till hands och göra nytta för människor som precis som han tvingas släppa taget om sina nära och kära och fly för sina liv.

Abdullah Kurdi från Syrien tvingades också släppa taget om sitt barn.
Treårige Alans livlösa kropp spolades upp på en strand i turkiska Bodrum. För den samlade världspressen berättade Abdullah Kurdi om båten som började ta in vatten 500 meter från land.

– Jag höll i min frus händer. Mina barn, deras händer gled ur mitt grepp.

Bilden på Alan, i sin röda kortärmade tröja, de blåa shortsen och de små gymnastikskorna kommer vi aldrig att glömma.
Miljontals människor världen över har klätt sina barn precis så. Identifikationen träffar oss som ett knytnävsslag i magen.
I samma ögonblick som vi ser bilden av den döde pojken blir katastrofen i Medelhavet, på järnvägsstationen i Budapest, i bussen i Österrike och alla andra händelser vi läst och hört om de senaste månaderna gripbara.

Där och exakt då förstår vi också att allt som de så kallade alternativa nyhetssajterna lanserar som sanningar egentligen är lögner. Bloggaren Julia Caesar, Avpixlat och alla de andra som med feberaktig iver driver tesen att människor har olika värde.
Bilden som nu far över världen visar någonting helt annat.
Alla som ser den förstår att en pojke från Syrien är precis lika mycket värd som en pojke från Sverige, Finland, Afghanistan eller var som helst annars i världen.

Svenska Dagbladet har tagit beslutet att ägna hela dagens nyhetsdel åt flyktingkatastrofen i Europa.
Energin bland reportrar, fotografer, webbredaktörer, redigerare, nyhetschefer och marknadsavdelningen har varit fantastisk de senaste dygnet. Alla på SvD har velat hjälpa till.
Detta är vårt sätt att visa att vi sympatiserar och vill hjälpa alla de som flyr för sina liv i hopp om en bättre framtid.

En framtid där de inte tvingas släppa taget om sina barn.