En satanisk tango från en av Ungerns största

I det femte kapitlet i romanen ”Satantango” gestaltas hur den unga flickan Estike jagar, torterar och har ihjäl sin katt. Genom mörkt skimrande, flödande meningar – karaktäristiska för den ungerske författaren László Krasznahorkai – skildras flickans inre liv; hennes kärlekslösa tillvaro i ett alkoholiserat hem och längtan efter en våldsam och opålitlig brors bekräftelse. Under den utdragna och alltmer stegrade mordakten känner hon en växande lycka och styrka: ”‘Jag är starkare’, blixtrade det till i henne.” Det är romanens hemskaste och mest feberglödande passage; obarmhärtigt skildrar Krasznahorkai hur våldet efterhärmas och traderas, hur maktlösheten och längtan efter kontroll föder njutning i övervåldet hos en ensam och försummad flicka.

Debutromanen ”Satantango” gavs ursprungligen ut i Ungern 1985 och är László Krasznahorkais mest berömda bok, vid sidan av ”Motståndets melanoli” (1989), med vilken han introducerades på svenska i fjol, och ”Háború és háború” (på engelska ”War and war”; 1999). I Daniel Gustafsson Pechs språkligt virtuosa översättning ges den nu för första gången ut på svenska. Krasznahorkais berömmelse har de senaste åren vuxit i takt med utländska översättningar, liksom med hans uppmärksammade filmsamarbeten med regissören Béla Tarr. Efter att ha tilldelats det prestigefulla Internationella Bookerpriset tidigare i år står han nu inför något av ett internationellt genombrottt.