Recension
Kaspar Hauser utan pekpinnar
Ylva Lagercrantz Spindler
Publicerad
Är vi civiliserade på grund av genetiska eller sociala betingelser? Vad händer med oss om vi avskärmas från omvärlden? På senare år har vi läst om fruktansvärda öden som får oss att fundera över hur det är möjligt att överleva utan vare sig medmänskligt syre eller naturens läkande famn. Som i de två österrikiska fallen Fritzl och Natascha Kampusch.
Men det finns ett betydligt äldre, besläktat kriminalfall som genom tiderna har lockat såväl film- som teaterregissörer och författare att skapa konst: Kaspar Hauser, pojken som år 1828 plötsligt dök upp på ett torg i tyska Nürnberg efter att ha tillbringat sina första sexton år isolerad i en fuktig källare.