Wagners musik kräver kritisk uppskattning
Kan man frikoppla ett konstnärligt verk från upphovsmannens ideologi? I fallet med Wagner och hans operacykel Nibelungens ring har olika regissörer valt att antingen sätta ljus på eller dölja dess antisemitiska stoff.
I en uppmärksammad dokumentär som sändes på BBC förra året kunde man se den brittiske mångsysslaren Stephen Fry göra upp med sin favoritkompositör, Richard Wagner. Som elvaåring fick Fry höra ouvertyren till ”Tannhäuser”, och fastnade i en förtrollning som inte släppt sedan dess. Född och uppvuxen i en judisk familj, och med släktingar som mördats i Förintelsen, har han förstås inte kunnat undgå att inse det problematiska i sin hängivenhet: Frys idol var en rabiat antisemit, och Hitler lär ha hävdat att han lärt sig allt han behövde veta av Wagner. Innan Fry för första gången sätter sig i salongen på Bayreuthfestivalen, vill han därför ”vara säker på att han gör det rätta”. Han besöker Bayreuth, och samtalar både med familjen Wagner och med en cellist som överlevt Förintelsen. Han är knappast ensam om sina betänkligheter: alla som gått in i Wagners värld måste på något sätt bestämma sig för hur problemet bör hanteras.