Recension

PingvinresanPingvinresan

Publicerad
Annons

Jo, visst är de gulliga, Sydpolens kejsarpingviner. När de promenerar iväg i långa rader över packisen ser de ju ut som små, finklädda homo sapiens, 1,20 långa. Om underlaget tillåter slänger de sig raklånga och åker pulka på sina egna magar för att spara energi under den 20 mil långa marschen de gör varje år till berget Oamok. Där utbryter spontana catfights (det finns fler honor än hannar) men så småningom har de korpulenta fåglarna delat upp sig i par och det är dags för lite slentrianmässigt sex i syfte att föra släktet vidare.

Tack vare att pingvinerna inte är rädda för människor har det gått att filma på nära håll, och bildmaterialet är verkligen sevärt. De trista är att man jobbat i Jaques-Yves Costeaus gamla manipulativa tradition och använt sig av de intet ont anande djuren för att bildsätta en fabel – Nationalencyklopedins förklaring av begreppet kan användas rakt av som synopsis: ”En kort allegorisk berättelse i vilken förmänskligade djur med sina handlingar och repliker åskådliggör en moralisk lärdom”. Lärdomen i det här fallet är att den heteronormativa kärnfamiljen är det fundament varpå civilisationen vilar. Luc Jacquet och hans filmteam får gärna tycka så för min del. Men det är oschysst att dra in ett gäng oskyldiga fåglar i resonemanget.

Annons
Mer från Startsidan
Annons
Annons