Stig Dagerman såg individen i det tyska folket
I dagarna är det 60 år sedan Stig Dagermans reportagebok ”Tysk höst” först publicerades. De allierade hade besegrat nazisterna men ett obestämt hot, en misstro och en skepsis mot det tyska folket dröjde sig kvar. Mot detta kunde inte ens Dagemans mångstämmigt humanistiska gensaga bjuda motstånd.
Reportaget upplevde något av en storhetstid i andra världskrigets efterdyning. Den tyske skriftställaren Hans Magnus Enzensberger har framhållit att det var ögonvittnesskildringen och den analytiska reseberättelsen, inte memoaren eller den skönlitterära gestaltningen, som svarade mot samtidens behov av bearbetning och verklighetsåtergivelse. Några av tidens främsta vittnesbörd avlades av skrivande kvinnor och män som följde med de segerrika västallierade arméerna in i de besegrade tyska områdena–författare som Edmund Wilson och Norman Lewis, journalister som Janet Flanner, Martha Gellhorn och Osmar White. I likhet med andra betydande skildrare av det unga Efterkrigseuropa–såsom schweizaren Max Frisch–kom de från länder som var förskonade från krigets ödeläggelse. Kontrasten skärpte blicken.