Så ratade Akademien kvinnorna
Från 1901 och fram till i dag har elva kvinnor tilldelats Nobelpriset i litteratur. Fram till 1950 var antalet kvinnliga kandidater 44. Hur många av dessa som sedan tillintetgjordes av Nobelkommittén går nu att läsa i utlåtandena.
Selma Lagerlöf må ha varit den första kvinnan att tilldelas Nobelpriset i litteratur, men hon var inte först med att bli nominerad till utmärkelsen. Redan premiäråret 1901 hade den tyska författaren Malwida von Meysenbug föreslagits av den franske historikern Gabriel Monod och upptecknats som sista prisförslag av sammanlagt 25 på den jungfruliga nomineringslistan. Meysenbug, som idkat ett aktat författarskap, agerat för kvinnors rättigheter och nära umgåtts med bland andra Richard Wagner, Nietzsche och den senare pristagaren Romain Rolland, avklarades dock ganska geschwint i Nobelkommitténs utlåtande. Pennförande ordföranden Carl David af Wirsén ansåg visserligen att hennes verk röjer ”stor beläsenhet och god framställningsgåfva”, men fann innehållet ”föga betydande” och alltför märkt ”af omogna, radikalt socialistiska tendenser”, för att det ens skulle bli tal om att slussa förslaget vidare till den resterande Akademien.
Granskar man de offentliggjorda nomineringslistorna från det litterära Nobelprisets första halvsekel, upptäcker man att det fram till 1950 passerat 44 unika kvinnliga kandidater, som tillsammans nominerades hela 124 gånger (inklusive fyra delningsalternativ med manliga författare). Det kan låta mycket, men då ska man betänka att den totala mängden prisförslag (numrerade förslag upptagna på nomineringslistorna) plus delningsalternativ under perioden i fråga uppgår till 1256.
Endast fem av de kvinnliga kandidaterna – Lagerlöf (1909), Grazia Deledda (1926), Sigrid Undset (1928), Pearl Buck (1938) och Gabriela Mistral (1945) – tillerkändes priset. Av de 39 prislösa – varav alltså Meysenbug var den allra första – nominerades nästan hälften, 18 stycken, mer än en gång (samtliga kvinnliga pristagare utom Pearl Buck nominerades vid upprepade tillfällen). Rekordet i antal nomineringar – och följaktligen avslag, efterhand alltmer kärvt lakoniska – innehas av den portugisiska författaren Maria Madalena de Martel Patricío, som ställdes på förslag hela 13 gånger mellan 1934 och 1947. Hon var emellertid – liksom två andra segslitna kvinnliga kandidater, spanjorskan Concha Espina de la Serna (nominerad nio gånger mellan 1926 och 1932) och fransyskan Henriette Charasson (nominerad lika många gånger mellan 1938 och 1949) – aldrig nära att erhålla priset, i varje fall om man utgår från omdömena i Nobelkommitténs utlåtanden.
Nomineringslistorna, synade decennium för decennium, visar fram följande resultat i fråga om de kvinnliga kandidaterna (inom parentes anges totalsiffran inklusive män):
• 1901–1910: 7 unika nomineringar, 12 totalt (av 223), 1 pris
• 1911–1920: 2 unika nomineringar, 10 totalt (av 221)
• 1921–1930: 11 unika nomineringar, 33 totalt (av 240), 2 pris
• 1931–1940: 17 unika nomineringar, 35 totalt (av 301), 1 pris
• 1941–1950: 7 unika nomineringar, 34 totalt (av 271), 1 pris
Notervärt är att de kvinnliga författarna mellan 1901 och 1950 nästan uteslutande nomineras av förslagsberättigade män – professorer, akademiledamöter, tidigare Nobelpristagare. De två undantagen är ett prisförslag på Sigrid Undset 1928 av den norska psykologen Helga Eng och ett prisförslag på Gabriela Mistral 1945 av Elin Wägner, sedan 1944 akademiledamot. Vid båda dessa tillfällen erhöll de nominerade priset.
Påfallande är även den internationella spridning som nomineringarna uppvisar. Bland de kvinnliga kandidaterna dominerar förvisso författare från USA och Västeuropa, i det senare fallet skrivande på spanska, engelska, italienska, franska eller tyska. Men här – liksom bland de manliga kandidaterna – påträffas också förslag på författare från mer fjärran kulturer och mindre språkområden: Australien (Henry Handel Richardson, pseudonym för Ethel Florence Lindesay Richardson), Bulgarien (Elisabet Bagriana), Danmark (Karen Blixen), Estland (Marie Under), Finland (Maila Talvio, Maria Jutoni), Kroatien (Ivana Brlić-Mažuranić), Kuba (Laura Mestre), Nederländerna (Henriette Roland Holst van der Schalk), Nya Zeeland (Edith Howes), Polen (Eliza Orzeszkowa, Maria Dabrowska), Ungern (Cecile Tormay), Venezuela (Clotilde de Arvelo) och Åland (Sally Salminen).
Ett par av dessa – inte minst Blixen – kom att bli föremål för nya nomineringar och sakliga begrundanden efter 1950. Två bland de uppräknade förefaller ha ägnats särskilt seriösa överväganden och meningsstrider inom Akademien: Eliza Orzeszkowa och Cecile Tormay.
Orzeszkowa nominerades 1905 som motkandidat till den som skulle visa sig bli det årets pristagare – hennes landsman Henryk Sienkiewicz. Inom kommittén diskuterades huruvida den utifrån lika starkt uppbackade Orzeszkowa skulle gå före eller ställas åt sidan för sin i väst namnkunnigare manliga kollega. Härvid övervägde man även en delning, vilket dock i slutändan fallerade av främst den orsaken att man redan året innan delat priset mellan vad man ansåg vara likvärdiga kandidater. Akademien drog sig sålunda detta år för att återigen ”halvera” utmärkelsen och därigenom på sikt riskera en devalvering av litteraturprisets prestige. Märkligt nog nominerades Orzeszkowa aldrig mer, trots att hon levde i ytterligare fem år.
Tormay nominerades första gången 1936 och förordades framförallt av Fredrik Böök, som i henne såg Ungerns största samtida författare. Han styrkte sin sympati i ett tillägg till det årets kommittéutlåtande, där han bland annat skrev: ”Nobelpriset i litteratur /.../ bör enligt min mening tilldelas Cecile Tormay. Hennes författarskap har ett utomordentligt högt värde. /.../ Valet av Cecile Tormay skulle stärka Svenska Akademiens anseende för att gå självständiga vägar och att hysa intresse för andra företeelser än dem som äro i medelpunkten för dagspressens och de rätt ytliga internationella opinionernas uppmärksamhet. Jag kan för närvarande inte finna något val, som är mera tillfredsställande och angeläget.” Kollegan Henrik Schück beskrev å sin sida kandidaten som ”en mycket sympatisk, nobel och betydande personlighet /.../ som tillhör en liten, förtryckt nation, vilken förut ej uppmärksammats med något litterärt Nobelpris”, men vars ”skrifter” likafullt inte anses ”hålla måttet”. Kommitténs ordförande Per Hallström saknar för sin del tillräckligt med ”människoskapande fantasi”, för att anse sig kunna förorda kandidaturen. Det blev därför inget pris till Cecile Tormay det året. När hon påföljande år avled, fann man heller ingen anledning att gå vidare med den upprepade nomineringen, och Ungerns första litteraturpris fick alltså anstå till Imre Kertészs pris 2002.
Bland de nominerade under prisets första halvsekel finner man några kvinnliga författarskap, som sedermera inlemmats i det man brukar kalla västerlandets litterära kanon. Ett av de mest bekanta namnen på listorna är Edith Wharton – nominerad 1927, 1928 och 1930. Vid det första nomineringstillfället beskrivs hon i kommitténs utlåtande (nedtecknat av Per Hallström) som ”en av de mest bildade och mångsidiga [författare] som Amerika äger”, och erkänns därvid ”i många avseenden” vara ”betydande och intressant”. Men trots det kan hon inte förordas för en utmärkelse, då hon bedöms sakna ”sådana mått som diktare, att hon kan anses representativ för romanens kraftigaste och högsta utveckling, vare sig i hennes fosterland eller i tävlan med den samtida alstringen överlag”. Det omdömet stod i stort fast även i samband med de två följande nomineringarna, även om det i slutet av kommittéutlåtandena heter att man ställer sig ”avvaktande” till Whartons kandidatur.
Ett annat namnkunnigt men kanske mer otippat förslag avser succéförfattaren Margaret Mitchell. Hon nominerades 1938 av ingen mindre än akademiledamoten och förre detta upptäcktsresanden Sven Hedin – som även stod som en av målsmännen bakom nomineringen av det årets pristagare Pearl Buck – och ägnades ett ingående sakkunnigutlåtande av Per Hallström, som dock undvek att fälla ett slutgiltigt omdöme kring huruvida Mitchells bästsäljare ”Borta med vinden” uppfyllde kriterierna för ett Nobelpris. I kommitténs utlåtande, även det signerat Hallström, skänks både ris och ros åt verket; skildringskonsten hyllas bland annat för ”utomordentlig kraft”, men som helhet befinns boken sakna de kvaliteter som kännetecknar ”ett helgjutet konstverk”. Kommittén ställde sig ändå avvaktande till nomineringen, som emellertid aldrig kom att förnyas under de kommande åren.
Inte mycket bättre gick det när Colette tio år senare befordrades till prövning av en ledamot av Franska akademien. Den tämligen färske ordföranden Anders Österling upplät inte mer än två meningar i kommittéutlåtandet åt det vid tiden tydligtvis ögonbrynshöjande förslaget: ”Den franska författarinnan rör sig på ett plan, där hon icke allvarligt kan komma i betraktande för ett Nobelpris. Kommittén avvisar förslaget med någon förvåning över att det kunnat väckas.”
Nobelkommitténs utlåtanden bjuder – i synnerhet under Per Hallströms ordförandeskap 1922–46 – många gånger på en i lika mån briljant som dräpande formuleringskonst. Då utlåtandena på grund av sekretessbestämmelser inte var ämnade för offentligheten, kunde ordföranden stundom kosta på sig att frångå den starkt formaliserade avfattningen och med en närmast komisk uppbragdhet avpollettera föreslagna pristagare.
Två av de mest tillintetgörande omdömena råkar vidhäfta Clotilde de Arvelo (Venezuela, 1930) och Ruth Clifford Young (USA, 1941). Om den förra skriver Hallström: ”För sakkunnigutlåtandet [av Karl August Hagberg] förelågo ej den venezolanska fruns verk, men redan titlarna på dessa väckte misstanken, att de knappast vore av den kvalitet som fordras för tävlingen om Nobelpris. Nu ha verken, om de så kunna kallas, kommit hit. De bestå av några mycket tunna häften resebeskrivningar, med tunnare innehåll, mest redogörelser för hotelliv, nöjen och toaletter, samt ett ännu mindre häfte, ’Flores de Invernadero’, försök till noveller och stämningsskildringar. Alltihop är snällt och helt menlöst, om man bortser från pretentionen i att publicera det. Rent av barock har sedan pretentionen blivit att för dylikt lappri sätta i fråga en utmärkelse inför hela världen. Kommitterade ha blott att med förvåning avvisa förslaget.”
Det är väl svårt att tänka sig en beskare kritik i sammanhanget, men det skarpa omdömet i anslutning till Ruth Clifford Youngs kandidatur torde stå i paritet med föregående: ”Sakkunnigutlåtandet [av Hallström själv] nöjer sig med att i all korthet ge en föreställning om absurditeten i författarinnans enda utgivna verk och därmed också om absurditeten i ett prisförslag, vartill det icke finns många motstycken i Kommitterades papper.”
Fram till i år har inalles elva kvinnliga författare tilldelats Nobelpriset i litteratur: fem under perioden 1901–45, en mellan 1945 och 1990 (Nelly Sachs 1966, som dock fick dela priset med Samuel Josef Agnon) och därefter fem fram till nu (Nadine Gordimer 1991, Toni Morrison 1993, Wisława Szymborska 1996, Elfriede Jelinek 2004, Doris Lessing 2007).
Listan över det första halvseklets kvinnliga kandidater och pristagare kan nog te sig klen i relation till den totala summan nomineringar under samma tid. Men likväl framstår den betydligt mer vidsynt och nyanserad än man i förstone möjligen föreställer sig. Det gäller både antalet nomineringar, förnyade förslag och spridningen beträffande nationalitet och språk. Samtidigt kommer man inte ifrån att det till synes neutralt sagda han:et i testamentets fordringar – Nobels ”uttryckliga vilja” var att man vid prisets utdelning inte fäster avseende ”vid någon slags nationalitetstillhörighet sålunda att den värdigaste erhåller priset, antingen han är Skandinav eller ej” – så här på ett sekels håll oundgängligt faller en i blicken.
Alan Asaid
är översättare och redaktör på tidskriften Hjärnstorm
