Recension

Andy Warhol, Warhol UnlimitedWarhol fann sig aldrig i konventionerna

Andy Warhol, ”Shadows”, 1978–79.
Andy Warhol, ”Shadows”, 1978–79. Foto: Bill Jacobson
Publicerad
Annons

Konstinstitutionen är en seg gubbe som hur den än deformeras ändå alltid tycks återta sin form. Den konst som spränger gränser, bryter mot konventioner och ändrar spelregler – den radikala konsten – går oftast ett otacksamt öde till mötes. Med tiden sluts gränserna på nytt, konventionerna och spelreglerna återuppstår. Om detta vittnar konsthistorien vältaligt. Impressionismen, fauvismen, dadaismen, minimalismen och Fluxus, alla var de en gång i tiden radikala, subversiva rörelser, men konstsystemet har med tiden i stor utsträckning desarmerat eller snöpt dem. Att exempelvis se enskilda fluxusverk på museum idag är i bästa fall som att dricka avslagen pilsner.

Denna konstsystemets desarmeringslag gäller i högsta grad Andy Warhol. Den radikalitet som på 60- och 70-talen utmärkte hans konst är idag rätt svår att upptäcka. Warhol arbetade alltid med serier och repetitioner. Han föredrog kopian framför originalet (som han ofta förstörde), hans konst präglades av måttlöshet och excess, av total respektlöshet för den vita kubens koder och hierarkier. Men i takt med att varje enskilt verk i hans olika serier – ”Campell's soup”, ”Electric chairs”, ”Cows”, ”Jackie”, ”Marilyn”, ”Mao” – blivit högt eftertraktade objekt för museer och samlare världen över har de omvandlats till skenbart unika, superdyra fetischer. Vilket museum har idag möjlighet att visa 40 Jackie, det antal som bildade den serie som Warhol visade i New York 1964? Och hur mycket av Warhols radikalitet och subversion förstår man genom att betrakta två eller tre Mao eller Marilyn? Inte mycket vill jag hävda.

Annons
Mer från Startsidan
Annons
Annons