Recension
Spaning efter fusk i forskning
Enligt den grekiska filosofiska traditionen innebär vetenskapsbegreppet säkrad kunskap. Den bygger på ett system- och processtänkande som har fått namnet forskning. I filosofen Karl Poppers fotspår föredrar emellertid de flesta moderna forskare att betrakta och definiera vetenskap som (ännu) inte kullkastad kunskap. Vetenskapligt förvärvat vetande är inte oåterkalleligt, det är provisoriskt och därför öppet för korrektur och revision. Det kan och bör om möjligt falsifieras, och har faktiskt ofta falsifierats. Visst kan det ta lång tid innan en till synes orubblig ståndpunkt störtas från vetenskapens tron. Tesen att människans somatiska cellkärnor rymmer 48 kromosomer föll så sent som 1956, när två vetenskapsmän i Lund upptäckte att det rätta antalet var 46. Forskning motiveras visserligen också av ära, beröm och pengar, men dess egentliga drivkraft bör vara sökandet efter sanningen som innebär kritisk prövning och kontroll. Vetenskapliga idoler eller okritisk auktoritetstro befrämjar knappast en långsiktig och långvarig kunskapsutveckling.
En forskares uppgift är att pröva en hypotes eller flytta ut gränserna för (än så länge) säkrade kunskaper. För att lyckas med sina hypotesprövande eller gränsöverskridande bedrifter måste forskaren bygga på en hållbar metod och välja en robust teori. Dessa båda kriterier har sedan ett par årtionden fått sällskap av ett tredje riktmärke för vetenskaplig vederhäftighet. Det rör sig om den etiska granskningen av alla de forskningsprojekt som berör människans integritet och självbestämmande, behandlingen av försöksdjur som skall syfta till att minska deras lidande samt att ta hänsyn till ekologiska krav.