Försvenskning för hela slanten
Det var 1997. Jag hade precis flyttat till Stockholm. Fast rent mentalt pendlade jag mellan New York, Paris och London. Jag sprang omkring i Wu Wear-kläder och Etnies-sneakers och lyssnade på Daft Punk och big beat – jag hade till och med lärt mig Schoolly d:s rap i Mekons Skool‘s out utantill. Svensk musik fanns inte. Svenskt mode fanns inte. På sin höjd gick man och nynnade på en Bob Hund-låt och köpte nåt basplagg på H&M. Idag ser det väldigt annorlunda ut. Min Ipod är sprängfull av akter som Mr Suitcase, Familjen, Zeigeist och Aerial; där trängs Kleerup-remixer med Krazy Fiesta-melodier och Kalle J-bitar. Och det har inte ens fallit mig in att reflektera över det – förrän nu, när det plötsligt slog mig att den svenskproducerade musiken i mitt dagliga lyssnade har ökat från typ 3 till säkert 60 procent.
Tanken att något skulle vara ”bra för att vara svenskt” – vilket var en fullt gångbar fras för tio år sen – finns inte längre idag. Modet har sett en liknande utveckling. Det är bara Rodebjer, Acne, Whyred, Minimarket, Velour, Dagmar, Hope och Fifth Avenue Shoe Repair för hela slanten. Är det ens någon som kan komma på ett utländskt märke som varit på tapeten på sistone? Det har skett en totalförsvenskning av vår livsstilskonsumtion. Vilket jag tycker är jävligt sunt. För hur tröttsamt var det inte med naturlagen som sa att något automatiskt var mycket coolare för att det kom från England eller USA? Äntligen verkar vi har fått lite självförtroende. Bra!