Tryck- och yttrandefrihet

Det är lag på att vi ska ha tryckfrihet och yttrandefrihet i Sverige. Här har yttrandefriheten och särskilt tryckfriheten starkare traditioner och bättre stöd i lagstiftningen än i de flesta länder.

Stödet är förankrat i grundlag: i regeringsformen och i tryckfrihetsförordningen (TF), som har mer än 200-åriga traditioner, samt i yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) från början av 1990-talet. Det betyder att tidningar, radio och TV har stor frihet att framföra vilka åsikter de vill samt sända de nyheter de anser intressanta.

Grundregeln för svensk yttrandefrihet är att allt får sägas och allt får skrivas. De undantag som finns gäller till exempel upplysningar eller påståenden som kan äventyra landets säkerhet, utsätta enskilda människor för andras förakt, och hets mot folkgrupp.

Förhandscensur av pressen är uttryckligen förbjuden.

Några hörnstenar i lagstiftningen är offentlighetsprincipen, meddelarskyddet, förbudet mot censur, den ansvarige utgivarens unika ställning och den speciella tryckfrihetsprocessen.

Offentlighetsprincipen: bestämmelserna om att allmänna handlingar är offentliga ger varje medborgare insyn i alla de dokument som kommer in till eller upprättas hos myndigheterna.

Meddelarskyddet innebär att tidningarnas källor – personer eller dokument som ger underlag för artiklar – inte får avslöjas och inte heller efterforskas av myndigheterna.

Som skydd mot missbruk av yttrandefriheten ska alla tidningar ha en ansvarig utgivare som ensam bär det rättsliga ansvaret för tidningens innehåll, både i redaktionell text och i annonser.

Ansvar för tryckfrihetsbrott kan utkrävas endast i en särskild tryckfrihetsprocess, där en lekmannajury avgör skuldfrågan. Det är endast vid tryckfrihetsprocesser som jury används i Sverige och avsikten är att ge pressen extra skydd mot formalistiska bokstavstolkningar av lagen.