Reportage

"I bästa fall skulle jag kunna sitta upp i rullstolen"

Från hyllad elitgymnast till förlamad utan drömmar. Däremellan – en volt som gick fel.
Erik Nilsson berättar om en tio år lång kamp av träning, tårar och misslyckanden, men också om en alldeles nyvunnen seger.

Uppdaterad
Publicerad
Erik Nilsson var förlamad, men gav aldrig upp. I våras körde han Vätternrundan.

Erik Nilsson var förlamad, men gav aldrig upp. I våras körde han Vätternrundan.

Foto: Pi Frisk
Ett av Eriks trampethopp på EM 2002 i Frankrike. En dubbelt sträckt volt med 1 1/2 skruv.

Ett av Eriks trampethopp på EM 2002 i Frankrike. En dubbelt sträckt volt med 1 1/2 skruv.

Foto: Privat
”Över på att resa mig upp en av de första gångerna med sjukgymnasternas hjälp på KS”, berättar Erik om bilden.

”Över på att resa mig upp en av de första gångerna med sjukgymnasternas hjälp på KS”, berättar Erik om bilden.

Foto: Privat
Innan Erik återfick funktion i benen rehabtränade han med handcykel.

Innan Erik återfick funktion i benen rehabtränade han med handcykel.

Foto: Privat
Erik Nilsson fortsätter att blicka framåt.

Erik Nilsson fortsätter att blicka framåt.

Foto: Pi Frisk
Erik Nilsson.

Erik Nilsson.

Foto: Pi Frisk
Annons

Han hade gjort det förut. Hundratals gånger och hoppet kunde Erik Nilsson göra med förbundna ögon – en dubbel sträckt volt med halv skruv. Alla gymnastkompisarna var på plats och stämningen i hallen var uppsluppen, om än lite sömning. Det var ett bra tag kvar till mästerskap och just den här kvällen ville truppen bara dra igenom sitt program för att sedan ge sig ut i vårvärmen.

Erik Nilsson kände sig lite sliten. Studierna i Teknisk fysik vid Kungliga tekniska högskolan i Stockholm, krävde sitt och för att vara stjärna i Brommagymnasterna gällde stenhård träning. Han väntade ändå tålmodigt i ledet på sin tur. Joggade sedan försiktigt fram mot den lilla studsmattan, men väl uppe i luften hände något.
– Min hjärna fick för sig att jag skulle göra den trippelvolt jag tränat stenhårt på de senaste veckorna, men det hade jag inte fart till och hela rörelsen frös. Jag landade på huvudet och låg sedan där alldeles still på mattan med en rungande känsla i kroppen.
Han hann tänka att det nog var bäst att ligga kvar en stund för att "hinna känna efter". Erik Nilsson kände ingenting alls. Inte ens sina egna tår. Heller ingen direkt smärta. På väg mot ambulansen ropade han till sina kompisar: "Kom igen, kör hårt! Vi ses på nästa träning."

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons