Recension
Hur högt kan man flyga?
Den första bilden visar ett overkligt vackert landskap. Vi ser snabbt att det verkligen är overkligt, de gröna fälten och träden är digitalt simulerade, någon håller på att öva helikopterflygning i en simulator. Hon får bannor av sin instruktör: en så snabb stigning vore livsfarlig i verkligheten. Hur högt kan jag flyga? frågar hon, innan bilden krymper ihop till ingenting och allt blir svart.
Detta är också filmens fråga: hur högt? Och det är också filmens rörelse: ner i den djupaste svärta och förtvivlan. Uppåt och nedåt samtidigt, euforisk lätthet och en förkrossande skuld, det är filmens absurda och fascinerande paradox. Tom Tykwers Heaven bygger på ett manus av Krzysztof Kieslowski och Krzysztof Piesiewicz, vad som var tänkt att bli den första delen i ännu en trilogi där de senare installationerna skulle syssla med helvetet och skärselden. Tykwer (mest känd för Spring, Lola) har alltså, liksom Steven Spielberg gjorde när han övertog A.I. från Stanley Kubrick, förvaltat ett arv efter en död mästare. Och han gör det med en helt självklar pondus, som om det inte kunde göras på något annat sätt än just detta.
Heaven är på ett plan en psykologisk thriller som utspelar sig i en moralisk gråzon. Philippa, en ung engelskalärare i Italien har bestämt sig för att mörda en ond man. Hon ser ingen annan utväg, den onde mannen säljer knark till hennes unga elever och har även dragit ner hennes egen make i fördärvet, och hennes många brev till polisen har inte väckt något gensvar. En olycklig slump gör att hennes bomb dödar fyra oskyldiga istället, och den onde mannan undkommer oskadd.
Hon grips, och polisen betraktar henne som terrorist. Ingen tror på hennes historia, ingen har hört eller sett något om några brev. Den ende som övertygas är den unge konstapel som tolkar under förhören, som förälskar sig i Philippa och som är beredd att både hjälpa henne att fly och att ge henne en ny chans att åtgärda den onde. Föga vet han att han är övervakad och hans planer avslöjade.
Denna aspekt är dock den minst intressanta dimensionen av filmen, Tykwer glider över själva det genremässiga med närmast demonstrativ nonchalans, det är bara en förevändning. Dock inte för några längre moralfilosofiska resonemang, Heaven är allt annat än pratig, och frågan om när det eventuellt kan vara rätt att döda får vila i frid. Det speciella med Philippa är inte hennes grubblerier, utan att hon har gjort sitt val och därmed har överskridit en gräns. Det är som hade hon äntrat en varmluftballong och kastat ut allt som tynger.
Det finns nu bara en väg, och däri ligger en fruktansvärd lycka, ett frihetens rus efter att ha kapat varje förtöjning till vardagens alla små grå kompromisser, allt är av nödvändighet enkelt. Philippas tid är visserligen utmätt, men det gäller å andra sidan oss alla.
Hon har oskyldigt blod på sina händer, men brinner med en klar låga. Heaven är sevärd inte trots att den är diskutabel, utan just därför.
Kieslowski själv hade möjligen gjort något mer finstämt, elegant ironiskt; Tykwer har har gjort ett hårt tuktat, bländande vackert bildpoem på temat desperation och öde. Den tidiga bombsprängarsekvensen är virtuost iscensatt, Cate Blanchett är raktigenom häpnadsväckande stark, och slutscenerna strålar av modet att avstå från den eleganta ironin. Mångtydighet på allvar kan vara minst lika roligt.