”Bara i ett minne blottar livet sina drag”
Under exilen kom den polske poeten Adam Zagajewski att överge sin ungdoms kompromisslösa nyrealism. Kvar blev dock alltid misstänksamheten mot alla totala anspråk på att omfatta världen.
Det finns en viss retorisk kraft i att som den polske poeten Adam Zagajewski lämna jordelivet på just den dag, den 21 mars, som sedan ett tjugotal år tillbaka går under namnet ”världspoesidagen”. En slump förstås, poetiskt lyckad; ibland får byråkratiseringen av livet helt enkelt till en och annan oslagbar poäng. Ändå kommer åtminstone jag från och med nu och framöver att föreställa mig hur det under detta världspoesins dygn öppnas en särskild passage mellan himmel och jord, mellan levande och döda poeter, och att Zagajewski, som måste ha varit fullkomligt viss om detta mystiska förhållande, helt enkelt tog chansen, när nu chansen gavs, att sälla sig till den poetiska skara han så självklart tillhör. En poet som i dikten ”Resa till Lwów” hävdade att hans barndoms stad var en plats man helst reste till ”i sömnen” och närsomhelst eftersom ”Lwów finns överallt”, kan hursomhelst inte ha stått helt främmande för en sådan övergång.