RecensionTeater
Värmande scener om rädslan att inte räcka till
Pantomimteaterns ”Ego” handlar om de sociala roller vi tar på oss. Med humor och värme berättas om barnens eller allas vår rädsla för att inte räcka till.
Självbilden är inte alltid att leka med. Det är ändå lekfullt när Pantomimteatern och regidebuterande Linn Bergstam bjuder in publiken (från 9 år) till det innersta rummet, till egot. Här bråkar rädslor och funderingar om vem man är och vem man vill vara. Egot söker bekräftelse, vill passa in och motsvara inre och yttre förväntningar. Det styr våra handlingar, men känslan av att inte duga gnager. Frågan om jaget och identiteten är central, inte minst för den unga publiken.
Pantomimteatern har under de senaste åren genom mimbaserad scenkonst i ”Pirret” och ”Lust” visat den unga publiken hur lustfylld längtan och svettiga pinsamheter kan kännas. Även i ”Ego”, ett montage av korta scener, uttrycks känslor genom fysisk gestaltning. Mimskådespelarna Stina Gunnarsson och Karu Wallin, i beigeryschiga kroppsnära dräkter, testar attityder och prövar förhållningssätt. Torbjörn Svedbergs specialkomponerade musik och ljudbilder växlar stämningar knapptryckssnabbt. Musiken som både skaver och smeker och såväl följer som leder skeenden är starkt medskapande, liksom scenografins tegelröda, vikbara solfjädersskärmar, som kan förvandlas till både klocka och tårta.