En tanke att hålla i handen

Tragedin i Syrien och Turkiet är så stor och omfattande att man nästan försöker undvika bilderna från rapporteringen. Det känns påfluget att se den nakna förtvivlan hos dem som överlevt. En tillvaro som på en stund är helt kullkastad, med människoliv och hem som inte längre finns.

I sådana katastroflägen blir frågan på en ledarredaktion vad man kan tillföra och säga, som inte framstår som banalt eller utnött. Den svåra uppgiften tog sig kollegan Mattias Svensson an, med i mitt tycke ett verkligt bra resultat: iakttagelsen av hur vi fungerar som människor bortom politiska konflikter förtjänar att göras, för det är glädjande att vi, även i aggregerad form som länder, har en fungerande ryggmärgsreflex att hjälpa.

En annan tanke att hålla i handen längs den förtvivlan som går att känna över andra människors lidande, är att samhällen efter stora katastrofer ofta förmår bygga upp något ännu bättre. Det förminskar inget av lidandet eller återkallar döda till livet, men det hjälper till att se en framtid, och att dessutom begripa hur vi i omvärlden bäst kan hjälpa till.